Eligios av Noyon

Helige fader Eligios, biskop av NoyonHelige fader Eligios, biskop av Noyon

• Första December
  He­li­ge fa­der E­li­gi­os, bis­kop av NoyonHe­li­ge fa­der E­li­gi­os, bis­kop av Noyon

He­li­ge E­li­gi­os föd­des år 588 nä­ra Li­mo­ges i re­gi­o­nen Li­mou­sin, i en fa­milj som se­dan länge var kris­ten. Re­dan i unga år vi­sa­de han en stor ta­lang för guld­smi­de och mynt­präg­ling. Han gick i tjänst hos den kung­li­ge skatt­mäs­ta­ren i Pa­ris och fick i upp­drag av kung Chlot­har II (år 584-629), som ha­de hört hans skick­lig­het och dygd lov­pri­sas. Kung­en bad ho­nom att till­ver­ka en guld­tron in­präg­lad med ädel­ste­nar. När E­li­gi­os pre­sen­te­ra­de det fär­di­ga ar­be­tet för re­gen­ten blev den­ne myck­et för­tjust över tro­nens full­änd­ning. Han blev dock för­vå­nad när den unge hant­ver­ka­ren gav ho­nom en and­ra tron, li­ka prakt­full som den förs­ta, och sa­de att han ha­de gjort den för att in­te för­lo­ra det guld han ha­de kvar. Kung­en ut­nämn­de ho­nom o­me­del­bart till ri­kets sto­re skatt­mäs­ta­re och mynt­mäs­ta­re och höll ho­nom nä­ra sig så att han of­ta kun­de be om hans klo­ka och ef­ter­tänk­sam­ma råd.

Trots att E­li­gi­os över­ös­tes med ära och ri­ke­do­mar gav han grad­vis upp allt han an­såg va­ra över­flö­digt. Han i­kläd­de sig en ta­gel­skjor­ta och äg­na­de sin kraft och si­na till­gång­ar åt att hjäl­pa de fat­ti­ga och kö­pa till­ba­ka fång­ar: ro­ma­re, gal­ler, bre­to­ner, mo­rer och sax­a­re som sål­des som sla­var på mark­na­der­na. Många av dem blev se­dan krist­na, gick i klos­ter el­ler stan­na­de hos hel­go­net som hans hän­giv­na med­hjäl­pa­re. E­li­gi­os barm­här­tighet blev så be­römd att när folk frå­ga­de var den sto­re sil­versme­dens verk­stad låg fick de hö­ra: “Stan­na fram­för hu­set där du ser en ska­ra tig­ga­re, där är herr E­li­gi­os hem!” Han tvät­ta­de föt­ter­na på de fat­ti­ga, be­tjä­na­de dem vid bor­det och åt själv en­dast res­ter­na. När han fick slut på peng­ar gav han bort si­na möb­ler, si­na skor och till och med sitt bäl­te.

Ef­ter Chlot­hars död (år 629) ut­nämn­des E­li­gi­os av ef­ter­trä­da­ren Da­gobert till sin nä­ra råd­gi­va­re och vän. Den dyg­di­ge hö­vits­man­nen ar­be­ta­de tål­mo­digt för att för­bätt­ra kung­ens mo­ral och hjäl­pa ho­nom till att upp­nå e­van­ge­lisk van­del. Med hjälp av do­na­tio­ner från kung­en grun­da­de han ett klos­ter i So­lig­nac (sö­der om Li­mo­ges) och ett nun­ne­klos­ter i Pa­ris. “Det­ta är de ste­gar på vil­ka vi bå­da kan nå him­mel­ri­ket”, sa­de han till kung­en. Ef­ter att ha do­ne­rat många kyr­kor äg­na­de han si­na bäs­ta guld- och sil­ver­ar­be­ten åt att de­ko­re­ra hel­gongra­var­na (he­li­ge Di­o­ny­si­os och he­li­ge Ge­ne­vi­e­ve i Pa­ris, he­li­ge Martin av Tours, och så vi­da­re). Han upp­munt­ra­de ock­så den from­ma va­nan hos fol­ket att fö­re­ta sig pil­grims­fär­der. På det po­li­tis­ka om­rå­det åter­upp­rät­ta­de han go­da re­la­tio­ner mel­lan kunga­dö­me­na Frank­ri­ke och Bre­tag­ne. Han skick­a­des of­ta på dip­lo­ma­tis­ka upp­drag och in­spi­re­ra­de sty­res­män­nen att re­for­me­ra den fran­kis­ka lag­stift­ning­en för att sä­ker­stäl­la stör­re rätt­vi­sa.

Vid Da­goberts död (år 639) vig­de sig de två hö­vits­män­nen, he­li­ge E­li­gi­os och hans vän och bio­graf he­li­ge O­u­en [24 au­gus­ti], slut­gil­tigt till Gud. Den för­re blev bis­kop av Noyon-Tour­nai (Flan­dern) och den se­na­re blev bis­kop av Rou­en. I sitt stift, som fort­fa­ran­de till stor del var hed­niskt, ar­be­ta­de E­le­gi­os o­ut­trött­ligt med att om­vän­da de stam­mar som ha­de sla­git sig ned i sko­gar­na och träs­ken än­da bort till Nord­sjöns strän­der. De som om­vän­de sig var få, men bis­ko­pen pre­di­ka­de de go­da ny­he­ter­na om fred och kär­lek och ris­ke­ra­de of­ta sitt liv.

Den 1:a de­cem­ber 660, ef­ter att ha bli­vit in­for­me­rad av Gud om sin fö­re­stå­en­de död, sam­la­de he­li­ge E­li­gi­os si­na lär­jung­ar för en sis­ta un­der­vis­ning, och över­läm­na­de se­dan sin själ till Her­ren i gläd­je över att få re­sa till de evi­ga bo­ning­ar­na. Ett år se­na­re, när hans grav öpp­na­des, upp­täck­te man hans kropp va­ra fri från för­rutt­nel­se, hans hår och skägg ha­de till och med vuxit, och en him­melsk doft ström­ma­de ut från den, till de tro­en­des gläd­je, och en be­kräf­tel­se på de­ras hopp om evigt liv.