Nikolaos av Myra

Vår fader bland de heliga, Nikolaos, ärkebiskop av Myra, undergörarenVår fader bland de heliga, Nikolaos, ärkebiskop av Myra, undergöraren

• Sjätte December
  Vår fa­der bland de he­li­ga, Ni­ko­la­os, är­ke­bis­kop av My­ra, un­der­gö­ra­renVår fa­der bland de he­li­ga, Ni­ko­la­os, är­ke­bis­kop av My­ra, un­der­gö­ra­ren
  Joh. 10:9-16 | Heb. 13:17-21 | Luk. 6:17-23

Som en a­post­lar­nas ef­ter­föl­ja­re och en iv­rig lär­junge till vår Her­re Je­sus Kris­tus, fram­står he­li­ge fa­der Ni­ko­la­os ge­nom sin iver att för­sva­ra tron som en kyr­kans le­van­de pe­la­re, och ge­nom sin pas­to­ra­la om­sorg som en bis­kop­lig fö­re­bild. Han har vi­sat sig va­ra en “god för­val­ta­re av Guds mång­fal­di­ga nåd” (1 Petr 4:10) tack va­re o­räk­ne­li­ga mi­rak­ler till för­mån för de fat­ti­ga, de över­giv­na, de som drab­bats av o­rätt­vi­sor och al­la som å­be­ro­par hans fa­der­li­ga be­skydd.

Det­ta hel­gon, vars namn på­min­ner om Kris­ti se­ger (nikê) över dö­den, föd­des i sta­den Pa­ta­re i Ly­ki­en i slu­tet av 200-ta­let, i en kris­ten fa­milj som un­der en lång tid ha­de va­rit barn­lös. Re­dan från sin ti­di­gas­te barn­dom vi­sa­de han kär­lek till dyg­der­na och en iver att i­akt­ta kyr­kans tra­di­tio­ner, bland an­nat ge­nom att väg­ra am­ma fram till kväl­len på ons­da­gar och fre­da­gar. Han var from, med en kär­lek till tyst­nad, och ut­bil­da­des i te­o­lo­gi. Som ung blev han präst­vigd av sin far­bror, är­ke­bis­kop Ni­ko­la­os. Natt­var­den, fas­tan och bö­ner­na var dyg­der som den unge präs­ten länge ut­märk­te sig i, men när han vid för­äld­rar­nas bort­gång ge­ne­röst de­la­de ut si­na ägo­de­lar till de be­hö­van­de, blev giv­mild­het där­ef­ter den dygd som han främst av allt hän­gav sig åt för att ära Gud. Han be­trak­ta­de sig själv som en en­kel för­val­ta­re av till­gång­ar som egent­li­gen till­hör­de de fat­ti­ga, och var sär­skilt no­ga med att hål­la si­na go­da gär­ning­ar hem­li­ga för att in­te bli be­rö­vad him­mels­ka be­lö­ning­ar (jfr. Matt 6:3). Vid tre till­fäl­len läm­na­de han i hem­lig­het guld som räck­te till hem­gift för tre jung­frur, vars skuld­tyng­da far ha­de för av­sikt att över­läm­na till pro­sti­tu­tion. När de­ras far till slut upp­täck­te vad Ni­ko­la­os ha­de gjort, tving­a­de hel­go­net fa­dern att lo­va att in­te av­slö­ja det för nå­gon, un­der hot om evig för­ban­nel­se. I gen­gäld för sin gudsläng­tan gav Gud ho­nom nå­de­gå­vor och sär­skilt för­må­gan att ut­fö­ra mi­ra­kel, vil­ket gjor­de ho­nom känd bland de tro­en­de. På en pil­grims­färd till He­li­ga Lan­det lug­na­de han två gång­er, ge­nom sin bön, en storm som ho­ta­de det skepp på vil­ket han fär­da­des.

Strax ef­ter hans åter­komst sam­man­träd­de en bis­kops­sy­nod för att väl­ja en ny bis­kop i sta­den My­ra. Då med­de­la­de en äng­el bis­ko­par­na att de skul­le väl­ja Ni­ko­la­os, vil­ket de se­de­me­ra gjor­de till fol­kets gläd­je. Un­der den sis­ta sto­ra för­föl­jel­sen av de krist­na un­der kej­sar­na Diocle­ti­a­nus och Max­i­mi­a­nus re­ge­rings­tid (cir­ka år 305), kas­ta­des den he­li­ge Ni­ko­la­os i fäng­el­se, var­i­från han fort­sat­te att stär­ka sin and­li­ga hjord i den krist­na tron.

Un­der kej­sar Kon­stan­tin ver­ka­de han med stor ener­gi för att ra­se­ra de hed­nis­ka temp­len och för att dri­va ut de de­mo­ner som bod­de i dem. Bland de fä­der som sam­la­des vid det förs­ta eku­me­nis­ka kon­ci­li­et i Nicea 325, fram­träd­de Ni­ko­la­os som en av or­to­dox­ins främs­ta för­käm­par mot A­ri­us o­gud­ak­ti­ga kät­te­ri, som så snabbt ha­de upp­stått för att oroa och splitt­ra Kris­ti he­li­ga kropp.

Han räd­da­de sta­den My­ra från hung­ers­nöd ge­nom att vi­sa sig i en dröm för be­fäl­ha­va­ren på ett far­tyg las­tat med ve­te, och be­ord­ra­de ho­nom att los­sa las­ten i sta­dens hamn. Se­na­re räd­da­de guds­man­nen li­vet på tre ro­mers­ka of­fi­ce­ra­re som o­rätt­vist an­kla­gats för kon­spi­ra­tion ge­nom att i en dröm vi­sa sig för kej­sar Kon­stan­tin och den tro­lö­se pre­fek­ten Av­la­vi­os. De tre sol­da­ter­na blev mun­kar, fyll­da av tack­sam­het till hel­go­net för sin be­fri­el­se.

Vid många till­fäl­len, bå­de un­der sitt liv och ef­ter sin död, in­grep he­li­ge Ni­ko­la­os mi­ra­ku­löst för att skyd­da far­tyg i nöd, vil­ket är an­led­ning­en till att han vör­das som al­la sjö­fa­ra­res be­skyd­da­re. Vid ett till­fäl­le vi­sa­de han sig vid rod­ret på ett skepp som var för­lo­rat i en storm och för­de det till sä­ker­het. Vid ett an­nat till­fäl­le hjälp­te han en re­se­när som ha­de fal­lit över­bord och i vatt­net ro­pa­de “He­li­ge Ni­ko­la­os, kom till min und­sätt­ning!” Di­rekt när han ro­pat det­ta be­fann han sig plöts­ligt i sitt hem om­gi­ven av sin fa­milj.

Un­der många år var den he­li­ge bis­ko­pen ett sant vitt­ne för Kris­ti när­va­ro, män­ni­skor­nas vän och en god her­de för sin hjord. Det fanns ing­en o­lycka som in­te väck­te hans med­käns­la, ing­en o­rätt­vi­sa som han in­te rät­ta­de till, ing­en o­e­nighet som han in­te stil­la­de. Var han än rå­ka­de be­fin­na sig kun­de man o­me­del­bart kän­na igen hans upp­lys­ta an­sik­te och den at­mo­sfär av strå­lan­de frid som om­gav ho­nom.

När han ef­ter så många go­da gär­ning­ar till slut som­na­de in (mel­lan 345 och 352), sörj­de de bo­en­de i sta­den för­lus­ten av sin her­de, men äng­lar­na och hel­go­nen glad­de sig åt att kun­na ta emot den mil­de Ni­ko­la­os till den him­mels­ka ska­ran. Hans he­li­ga re­li­ker be­grav­des i My­ra, i en kyr­ka som bygg­des till hans ära. Där vör­da­des de var­je år av ett stort an­tal pil­gri­mer, och hans kult spred sig till Kon­stan­ti­no­pel och he­la ri­ket. Djä­vu­len, som in­te kun­de tå­la den­na pos­tu­ma ära, i­kläd­de sig vid ett till­fäl­le skep­na­den av en fat­tig gam­mal kvin­na som, un­der fö­re­vänd­ning att hon in­te kun­de ge­nom­fö­ra en så lång re­sa, an­för­trod­de någ­ra pil­gri­mer på väg till My­ra en burk med ol­ja som var av­sedd att ge brän­sle till de natt­lam­por som stän­digt brann fram­för hel­go­nets grav. Men un­der re­san uppen­ba­ra­de sig he­li­ge Ni­ko­la­os för far­ty­gets kap­ten, och be­ord­ra­de ho­nom att kas­ta den ma­gis­ka ol­jan i ha­vet. Så snart han ha­de gjort det brast vat­ten­yt­an ut i våld­sam­ma lå­gor. De skräm­da pas­sa­ge­rar­na tack­a­de Gud för att han ge­nom he­li­ge Ni­ko­la­os ha­de räd­dat kyr­kan från elds­vå­da.

År 1087, när My­ra ha­de fal­lit un­der mus­li­mer­nas kon­troll, tog en ex­pe­di­tion ledd av två präs­ter från Ba­ri i söd­ra Ita­li­en de he­li­ga re­li­ker­na och för­de dem till sin hem­stad. Ett stor an­tal mi­rak­ler sked­de över­allt längs med vä­gen där de pas­se­ra­de. Det är i Ba­ri som he­li­ge Ni­ko­la­os re­li­ker vör­das än­da till i­dag.

He­li­ge Ni­ko­la­os är, till­sam­mans med he­li­ge Ge­or­gi­os (Gö­ran), en av de krist­na fol­kens mest äls­ka­de hel­gon, bå­de i öst och i väst. O­ta­li­ga kyr­kor är till­äg­na­de ho­nom och många män­ni­skor och plat­ser har ta­git hans namn. Han är sär­skilt vör­dad av det rys­ka fol­ket som skör­dens be­skyd­da­re, men i Väst­värl­den be­trak­tas han som bar­nens skydds­hel­gon, ef­ter­som han en­ligt le­gen­den åter­upp­li­va­de tre barn som styck­ats av en grym slak­ta­re som vil­le blan­de dem i sin pa­té.