Sabbas från Kalymnos

Vår vördnadsvärde fader Sabbas från KalymnosVår vördnadsvärde fader Sabbas från Kalymnos

• Sjunde April
  Vår vörd­nads­vär­de fa­der Sab­bas från Ka­lym­nosVår vörd­nads­vär­de fa­der Sab­bas från Ka­lym­nos

Den­na nya stjär­na på kyr­kans him­la­valv föd­des 1862 i en fat­tig fa­milj i öst­ra Tra­ki­en. Re­dan som ung vil­le han bli munk. Hans för­äld­rar, som ha­de and­ra pla­ner för ho­nom, tving­a­de ho­nom dock att av­bry­ta si­na stu­di­er vid tolv års ål­der för att dri­va en li­ten bu­tik. Trots mo­derns hot: “Om du blir munk dör jag”, flyd­de han en dag och likt den törs­ti­ga hjor­ten som sö­ker ef­ter vat­ten­käl­lan tog han sig till He­li­ga Annas ske­te på ber­get At­hos. Den unge no­vi­sen vi­sa­de stor för­sa­kel­se och full­kom­lig lyd­nad. En dag upp­ma­na­de hans med­brö­der ho­nom att sma­ka på kik­är­tor ut­an att han först ha­de fått sin and­li­ge fa­ders väl­sig­nel­se. Han såg då en de­mon stå fram­för ho­nom och tri­um­fe­ran­de för­kla­ra: “Jag har be­dra­git dig!”

Ef­ter tolv år (år 1887) be­gav sig Sab­bas på pil­grims­färd till det He­li­ga Lan­det. Ef­ter att ha vör­dat de he­li­ga plat­ser­na in­träd­de han i He­li­ge Ge­or­gi­os klos­ter i Chozeba, nä­ra Jor­dan­flo­den, där han vig­des till munk 1890. Ef­ter yt­ter­li­ga­re en vis­tel­se i He­li­ga Annas ske­te, un­der vil­ken han full­än­da­de sin ikon­o­gra­fis­ka ta­lang, präst­vig­des han och tjänst­gjor­de un­der ett år vid pat­ri­ar­ka­tets sko­la i Je­ru­sa­lem. År 1907 kun­de han dra sig till­ba­ka till en grot­ta i Chozeba-klost­rets ske­te för att äg­na sig åt hesy­kia. Hans en­da ak­ti­vi­te­ter var bön och ikon­o­gra­fi, och en gång om da­gen åt han en sked med blött ve­te och drack li­te vat­ten från bäck­en.

Un­der hot från mus­li­mer­na, som stal och plund­ra­de på de plat­ser där de krist­na bod­de, var han till slut tvung­en att åter­vän­da till Gre­kland (år 1916) och ef­ter att ha vis­tats på Pat­mos och and­ra plat­ser åter­vän­de han till At­hos. En dag när han var i A­ten för att kö­pa för­nö­den­he­ter fick han ve­ta att Nek­ta­ri­os, met­ro­po­lit i Penta­po­lis, sök­te ho­nom [9 no­vem­ber]. Han be­gav sig ge­nast till Ae­gi­na och stan­na­de där i he­li­ge Nek­ta­ri­os tjänst till den­nes väl­sig­na­de in­som­nan­de. Sam­va­ron med det­ta be­röm­da nu­ti­da hel­gon, den­nes tå­la­mod i pröv­ning­ar, öd­mjuk­het, fa­der­li­ga råd och slut­li­gen hans död, som åt­följ­des av mi­ra­kel, bi­drog till att full­bor­da a­ske­ten Sab­bas and­li­ga ut­bild­ning. Han till­bring­a­de se­dan fle­ra år i Ae­gi­na, där han bod­de i en cell nä­ra klost­ret, ar­be­ta­de som ka­plan för för­sam­ling­en och un­der­vi­sa­de nun­nor­na i ikon­o­gra­fi och by­san­tinsk sång. En dag, ef­ter en fyr­tio da­gar lång and­lig re­trätt, kom Sab­bas ut ur sin cell med den förs­ta iko­nen av den he­li­ge Nek­ta­ri­os i han­den, och han be­ord­ra­de med be­stämd röst i­gu­me­ni­an att stäl­la ut den för vörd­nad i kyr­kan.

Till­ström­ning­en av be­sö­ka­re till den He­li­ga Tre­enig­he­tens klos­ter var dock ett hin­der för hesy­kia, som han be­trak­ta­de som sin mest vär­de­ful­la ägo­del, var­för Sab­bas åter­i­gen flyd­de och drog sig till­ba­ka till All­hel­go­na­k­lost­ret på ön Ka­lym­nos (1926). Han bygg­de en li­ten cell en bit o­van­för klost­ret, på ex­akt den plats som grun­da­ren ha­de för­ut­spått fö­re sin död någ­ra år ti­di­ga­re. Un­der tju­go­två år fi­ra­de den he­li­ge Sab­bas re­gel­bun­det guds­tjäns­ter, bik­ta­de nun­nor­na och un­der­vi­sa­de fol­ket, med sär­skild om­sorg för än­kor, fat­ti­ga och för­äld­ra­lö­sa barn. Han åt in­te mer än någ­ra bi­tar pros­fo­ra som skölj­des ner med li­te li­tur­giskt vin el­ler ros­ma­rin­te. På kväl­len, ef­ter att ha må­lat iko­ner el­ler hört bikt he­la da­gen, tog han of­ta en tung järn­stång och gick för att slå på ste­nar, för att in­te äta ut­an att ar­be­ta, sa han. Som mest sov han ba­ra två tim­mar om da­gen, sit­tan­de på en stol ut­an bot­ten. Res­ten av sin tid äg­na­de han åt Gud och si­na sys­kon i Kris­tus. Un­der and­ra världs­kri­get var han uppe he­la nät­ter­na och bad för fol­ket, och när fi­en­dens flyg­plan pas­se­ra­de över ön gjor­de han kor­s­teck­net över dem.

Även om han fö­re­drog tyst­nad fram­för allt an­nat, ru­sa­de he­li­ge Sab­bas till dör­ren så fort han blev kal­lad för att ge Guds tröst till dem som ha­de det svårt och för att för­med­la sin brin­nan­de kär­lek till Kris­tus. Han till­bring­a­de långa tim­mar i bik­ten, grät över si­na and­li­ga barns syn­der och in­vig­de dem i fräls­ning­ens gläd­je. När han bad fyll­des kyr­kan el­ler hans cell av en o­be­skriv­lig doft som spred sig till om­giv­ning­en. Sam­ma doft kan än i­dag kän­nas nä­ra hans grav.

Han var helt o­be­kym­rad om eko­no­mis­ka frå­gor och ha­de som re­gel att in­te lå­ta peng­ar över­nat­ta un­der hans tak, ut­an han bru­ka­de o­me­del­bart de­la ut det han fick för si­na iko­ner el­ler för li­tur­gis­ka tjäns­ter. De hant­ver­ka­re som ar­be­ta­de i hans lil­la hus blev till­sag­da att själ­va gå och häm­ta si­na lö­ner från den lå­da där han kas­ta­de de mot­tag­na peng­ar­na i en en­da rö­ra.

Mot slu­tet av sin jor­dis­ka vis­tel­se för­sat­te sig den he­li­ge Sab­bas i ett till­stånd av in­ten­siv kon­cen­tra­tion och he­lig ång­er och drog sig till­ba­ka i tre da­gar ut­an att träf­fa nå­gon. I slu­tet av den­na re­trätt gav han sitt sis­ta råd om att äls­ka Kris­tus och ly­da hans bud; se­dan, när han plöts­ligt åter­fick nå­got av si­na kraf­ter, klap­pa­de han i hän­der­na och upp­re­pa­de: “Her­ren, Her­ren, Her­ren, Her­ren!” En av de när­va­ran­de nun­nor­na kun­de då se hans själ sti­ga upp till him­len i ett gyl­le­ne moln, åt­följd av him­mels­ka hym­ner (7 april 1948).

När hel­go­nets grav öpp­na­des 1957 spreds en doft över he­la re­gi­o­nen, till och med i ut­kan­ten av sta­den. Hän­del­sen häl­sa­des av klock­or­na i klost­ret och i al­la kyr­kor på ön. Många mi­ra­kel ut­för­des se­dan och fort­sät­ter att ut­fö­ras vid hans grav, till för­mån för in­vå­nar­na i Ka­lym­nos och pil­gri­mer som har rest från när och fjär­ran för att få hel­go­nets väl­sig­nel­se.

Den he­li­ge Sab­bas var en­kel, öd­mjuk och själv­ut­plå­nan­de, en a­sket och en bö­nens man av de gam­la fä­der­nas for­mat, och han är en bild av den san­ne mun­ken, gil­tig för al­la ti­der. I en av si­na säll­syn­ta skrif­ter sa­de han: “Mun­ken är den som li­der och grå­ter över si­na egna syn­der, och som in­te bryr sig om att läg­ga mär­ke till and­ras syn­der, som var­ken dö­mer el­ler blir arg, ut­an som tål­mo­digt och med gläd­je ut­här­dar var­je fel och hån, för att bli för­tro­gen med Gud, den him­mels­ke do­ma­ren och al­las Fa­der.”