Sebastian av Optina

Den vördnadsvärde Sebastian av Optina, bekännareDen vördnadsvärde Sebastian av Optina, bekännare

• Sjätte April
  Den vörd­nads­vär­de Se­basti­an av Op­ti­na, be­kän­na­reDen vörd­nads­vär­de Se­basti­an av Op­ti­na, be­kän­na­re

He­li­ge Se­basti­an (Fo­min) föd­des den 28 ok­to­ber 1884 i byn Kos­mo­de­mi­a­novskoye i Or­jols (O­rel) gu­ver­ne­ment i söd­ra Ryss­land. Han gavs nam­net Stefan i do­pet. När för­äld­rar­na dog vid fem års ål­der var det hans äld­re bror som fick ta hand om si­na två brö­der och fa­mil­jens gård. Ef­ter tre år träd­de den äld­re bro­dern in i klost­ret i Op­ti­na, men han mot­sat­te sig Stefans öns­kan att föl­ja i si­na fot­spår. År 1909, då han var tju­go­fy­ra år gam­mal och be­fri­ad från mi­li­tär­tjänst, blev Stefan munk i ske­ten i Op­ti­na Pu­styn och till­de­la­des tjänst hos sta­rets Jo­sef (Li­tov­kin) [11 ok­to­ber], som bod­de i den cell som ti­di­ga­re till­hört sta­rets Amb­ro­sij.

Fa­der Jo­sef, som ock­så ha­de för­lo­rat si­na för­äld­rar i ti­dig ål­der, för­stod sin no­vis per­fekt och var bå­de som far och mor för ho­nom. De var som en själ för­enad i två per­so­ner. Den äld­re dog dock ef­ter ba­ra två år, och Stefan blev sjuk. Han kom då i tjänst hos sta­rets Nek­ta­rij (1852-1928) [11 ok­to­ber] som var ra­ka mot­sat­sen till fa­der Jo­sef. Han var of­ta för­vir­ran­de, ef­ter­som han prak­ti­se­ra­de den he­li­ga dår­ska­pens a­ske­tism. Stefan lev­de med fa­der Nek­ta­rij i el­va år och vid tret­tio­tre års ål­der blev han munk un­der nam­net Se­basti­an.

År 1923 stäng­des ske­ten och fa­der Se­basti­an, som just ha­de vigts till dia­kon, följ­de fa­der Nek­ta­rij i ex­il. Han präst­vig­des 1927 av bis­ko­pen i Ka­lu­ga och ef­ter fa­der Nek­ta­rijs bort­gång tjänst­gjor­de han i Kozlovs för­sam­ling och fle­ra nun­nor från Cha­mor­di­no blev hans and­li­ga dött­rar. Han ar­res­te­ra­des ef­ter en an­mä­lan, döm­des 1933 till sju års straff­ar­be­te och skick­a­des till ar­bets­läg­ret i Ka­ra­gan­da, mitt på de tor­ra stäp­per­na i Ka­zak­stan. Ka­ra­gan­da var ett stort stalin­is­tiskt kon­cen­tra­tions­lä­ger för ut­vin­ning av kol- och järn­fyn­dig­he­ter, där en mil­jon fång­ar ar­be­ta­de mel­lan 1931 och 1936. Fy­ra nun­nor, som ha­de fått kor­ta­re straff, kom för att an­slu­ta sig till fa­der Se­basti­an och bo­sat­te sig in­te långt från läg­ret. Två ar­be­ta­de som sjuk­skö­ters­kor och två i en kol­chos.

När han fri­gavs från läg­ret 1939 be­stäm­de sig fa­der Se­basti­an för att stan­na i Ka­ra­gan­da ef­ter­som han tyck­te om lo­kal­be­folk­ning­en. Han flyt­ta­de in i syst­rar­nas hus och fi­ra­de guds­tjäns­ter hem­ma hos de män­ni­skor som bjöd in ho­nom. År 1953 gav myn­dig­he­ter­na till­stånd till att öpp­na ett “bön­hus” och 1955 öpp­na­des en kyr­ka. Ett li­tet hem­ligt klos­ter bil­da­des kring fa­dern och ett mo­nas­tiskt och kyrk­ligt liv or­ga­ni­se­ra­des.

Fy­siskt var fa­der Se­basti­an gans­ka bräck­lig. Hans röst var mjuk och svag, men styr­kan i hans per­son­lig­het var så­dan att han in­gav re­spekt hos al­la som när­ma­de sig ho­nom. Så små­ning­om led­de hans ka­ris­ma­tis­ka egen­ska­per, sär­skilt hans pro­fe­tis­ka gå­va, till att de tro­en­de be­trak­ta­de ho­nom som en sta­rets, en arv­ta­ga­re till tra­di­tio­nen från Op­ti­na. Många sju­ka män­ni­skor blev bo­ta­de tack va­re hans bö­ner. Han fäs­te stor vikt vid bö­nen i kyr­kan, där guds­tjäns­ter­na var li­ka långa som i klost­ret. De fles­ta av hans and­li­ga barn var kvin­nor el­ler unga flick­or. Un­der hans led­ning bil­da­de de ett hem­ligt klos­ter.

Fa­der Se­basti­an, som var bräck­lig till sin na­tur och ha­de li­dit av de um­bä­ran­den som li­vet i fång­en­skap in­ne­bar, såg sin styr­ka mins­ka ef­ter fri­giv­ning­en. År 1965 för­säm­ra­des hans all­män­till­stånd av­se­värt. Var­je dag ut­öka­des hans li­dan­de. Bis­ko­pen kom till Se­basti­ans sjuk­säng för att upp­fyl­la hans öns­kan att ta emot det Sto­ra sche­mat. Kort ef­ter ce­re­mo­nin, som för­blev hem­lig, åter­läm­na­de han sin tapp­ra själ till Gud den 19 april 1966, åt­tio­två år gam­mal. Vid hans be­grav­ning, som hölls två da­gar se­na­re, följ­de en stor folk­mas­sa fa­der Se­basti­an till kyr­ko­går­den någ­ra ki­lo­me­ter från kyr­kan.

I Ka­ra­gan­da bod­de fle­ra er­far­na nun­nor. En av dem var mo­der Ag­nes (1884-1976), som ha­de valt klos­ter­li­vet re­dan som barn och som ha­de känt sta­rets Bar­sa­nu­fij [11 ok­to­ber] i Op­ti­na. Hon var kul­ti­ve­rad och ädel och må­la­de iko­ner med stor ta­lang. In­nan han dog re­kom­men­de­ra­de fa­der Se­basti­an att hans and­li­ga barn skul­le vän­da sig till hen­ne för att lö­sa si­na pro­blem. Hon be­grav­des se­na­re på kyr­ko­går­den bred­vid fa­der Se­basti­ans grav. Det är där­för man bru­ka­de sä­ga: “På kyr­ko­går­den i Ka­ra­gan­da sti­ger två eld­pe­la­re upp mot him­len”, det vill sä­ga fa­der Se­basti­an och mo­der Ag­nes.

Re­dan un­der sin livs­tid ha­de fa­der Se­basti­an hyl­lat mar­ty­rer­na i Ka­ra­gan­da och sagt: “Där de dö­da lig­ger ly­ser lju­sen från jor­den till him­len.”