Ärevördige Serafim av SarovÄrev. Serafim av Sarov

Ärevördige Serafim av SarovÄrev. Serafim av Sarov

• Andra Januari
  Äre­vör­di­ge Se­ra­fim av Sa­rovÄrev. Se­ra­fim av Sa­rov
  Gal. 5:22-6:2 | Luk. 6:17-23

Det­ta sto­ra vitt­ne om den He­li­ge An­des ljus steg upp som en ny stjär­na på rysk mark den 19 ju­li 1759, vid en tid­punkt då den så kal­la­de “upp­lys­ning­ens” an­da gjor­de in­tåg i Eu­ro­pa och Ryss­land och ba­na­de väg för a­te­is­mens mör­ka ti­der. Han var son till from­ma köp­män från sta­den Kursk och väx­te upp i from­het och kär­lek till kyr­kan. Re­dan i ti­dig ål­der er­höll han mi­ra­ku­löst lä­ke­dom från Guds Mo­der ef­ter en tids sjuk­dom. Vid sjut­ton års ål­der läm­na­de han värl­den och gick med sin mors väl­sig­nel­se i klos­ter. Det var klost­ret i Sa­rov, i stif­tet Tam­bov i cen­tra­la Ryss­land, där han snabbt blev en fö­re­bild i lyd­nad och de and­ra klos­ter­dyg­der­na. Med gläd­je och gott hu­mör ut­för­de han al­la de mest krä­van­de upp­gif­ter­na i tjänst till brö­der­na. Han fas­ta­de för att över­vin­na de kötts­li­ga im­pul­ser­na och höll dag och natt sitt sin­ne fäst vid min­net av Gud med hjälp av Je­sus­bö­nen. Ef­ter en tid blev han myck­et all­var­ligt sjuk och trots smär­tan väg­ra­de han ta emot lä­kar­nas hjälp. Han bad ba­ra om det en­da bo­te­me­del som pas­sar dem som har läm­nat allt för att sö­ka Gud: den he­li­ga kom­muni­o­nen. När den he­li­ga färd­kos­ten för­des till ho­nom vi­sa­de sig Guds väl­sig­na­de Mo­der för ho­nom, mitt i ett in­ten­sivt strå­lan­de ljus­sken, till­sam­mans med de he­li­ga a­post­lar­na Petrus och Jo­han­nes Te­o­lo­gen, och hon sa­de till dem me­dan hon pe­ka­de på den unge no­vi­sen: “Den­ne är av vårt slag!” Kort där­ef­ter åter­häm­ta­de han sig helt och lät se­na­re byg­ga en kyr­ka i när­he­ten av sjuk­stu­gan, på plat­sen för den­na uppen­ba­rel­se.

Ef­ter åt­ta års no­vi­ti­at blev han vigd till munk un­der nam­net Se­ra­fim (“den flam­man­de”), ett namn som yt­ter­li­ga­re väck­te hans iver att ef­ter­lik­na des­sa Guds o­kropps­li­ga tjä­na­re som brin­ner av kär­lek. Han vig­des till dia­kon och till­bring­a­de he­la nät­ter­na i bön in­nan han fi­ra­de den gu­dom­li­ga li­tur­gin. Han gjor­de stän­di­ga fram­steg i de he­li­ga dyg­der­na och Her­ren gav ho­nom i gen­gäld många vi­sio­ner, hän­ryck­ning och and­lig tröst. Öm­sint väg­ledd av si­na älds­te sök­te han ald­rig nå­gon få­fäng ära på grund av des­sa gu­dom­li­ga gå­vor. Tvärt­om blev de till­fäl­len för ho­nom att sjun­ka ner i öd­mjuk­het och självan­kla­gel­ser och sö­ka stör­re av­skild­het.

Kort ef­ter sin präst­vig­ning och sin and­li­ge fa­ders död fick han till­stånd att dra sig till­ba­ka till en­sam­he­ten i den dju­pa sko­gen, cir­ka sex till sju ki­lo­me­ter från klost­ret. Där bygg­de han en li­ten trä­kå­ta om­gi­ven av en träd­gård, på en kul­le som han kal­la­de “det he­li­ga ber­get”. Han stan­na­de där he­la veck­an, och åter­vän­de till klost­ret en­dast på sön­da­gar och hög­tids­da­gar. All sin tid äg­na­de han åt bön, läs­ning och fy­siskt ar­be­te som be­ha­ga­de Gud. Var och en av des­sa ak­ti­vi­te­ter ut­gjor­de till­fäl­le för ho­nom att lyf­ta si­na tan­kar till gu­dom­li­ga ting. Han viss­te ing­en­ting om det pro­fa­na el­ler kötts­li­ga och ut­här­da­de med tå­la­mod vin­terns på­frest­ning­ar, och in­sek­ter­nas an­grepp un­der som­ma­ren, glad över att få de­la Her­rens li­dan­den för sin själs re­ning. Han bar stän­digt ett stort e­van­ge­li­um fast­spänt på ryg­gen, som “Kris­ti bör­da”, och gick på det­ta sätt till de plat­ser i sko­gen som han ha­de gett namn ef­ter he­li­ga plat­ser: Bet­le­hem, Jor­dan, Ta­bor och Gol­ga­ta, för att lä­sa de mot­sva­ran­de text­styck­e­na ur e­van­ge­li­et. På det­ta sätt åter­upp­lev­de han in­ten­sivt, var­je dag, vår Her­re Je­su Kris­ti liv och li­dan­de. Den stän­di­ga me­di­ta­tio­nen över den He­li­ga Skrift gav ho­nom in­te ba­ra kun­skap om san­ning­en, ut­an ock­så sjä­lens ren­het och hjär­tats för­trös­tan. Så­le­des kun­de han, för­utom att re­ci­te­ra de gu­dom­li­ga tim­bö­ner­na vid de fast­ställ­da ti­der­na och ge­nom­fö­ra si­na tu­sen dag­li­ga bug­ning­ar, ock­så be ut­an uppe­håll, med sin­net för­ank­rat i sitt hjär­ta. Till en bör­jan åt han det bröd som klost­ret till­han­da­höll, se­dan ba­ra det som han fick från sin träd­gård, och of­ta be­rö­va­de han sig själv sin egen mat och de­la­de ut den till de djur som tyck­te om att kom­ma nä­ra hans hyd­da, sär­skilt en enorm björn, som ha­de bli­vit li­ka fog­lig som en katt.

När djä­vu­len, män­ni­sko­släk­tets ur­gam­la fi­en­de, såg det­ta sätt att le­va, så be­hag­ligt in­för Gud och så likt och nä­ra de o­kropps­li­ga va­rel­ser­nas till­va­ro, släpp­te han lös si­na van­li­ga an­grepp på Kris­ti käm­pe: tan­kar om stolt­het, märk­li­ga o­ljud, skräm­man­de uppen­ba­rel­ser och så vi­da­re. Men den tapp­re krigs­man­nen slog till­ba­ka al­la des­sa an­grepp ge­nom bön och kor­s­teck­en. När den in­re stri­den blev allt­mer pres­san­de, be­stäm­de sig hel­go­net för att ut­fö­ra en strid vär­dig de gam­la sty­li­ter­nas be­drif­ter: han till­bring­a­de tu­sen da­gar och tu­sen nät­ter, stå­en­de el­ler på knä på en klip­pa, och upp­re­pa­de o­upp­hör­ligt tullindri­va­rens bön: “Gud, för­låt en syn­da­re som mig” (Luk 18:13). Det var på så vis han slut­gil­tigt be­fri­a­des från kam­pen mot tan­kar­na. Djä­vu­len, som in­te nöj­de sig med att bli be­seg­rad, skick­a­de tre rö­va­re mot ho­nom som, ra­san­de över att de in­te kun­de hit­ta de peng­ar de hop­pa­de på hos den fat­ti­ge mun­ken, miss­hand­la­de ho­nom med på­kar och bak­si­dan av en yxa och läm­na­de ho­nom halv­död, all­de­les blo­dig och med brut­na ben. Trots sin star­ka kon­sti­tu­tion för­sök­te den mil­de Se­ra­fim in­te för­sva­ra sig ut­an off­ra­de sig för sla­gen med tan­ken att han på så sätt de­la­de Her­rens li­dan­den. Trots sitt till­stånd lyck­a­de han slä­pa sig till klost­ret där han ef­ter fem må­na­ders li­dan­de mi­ra­ku­löst bo­ta­des i en uppen­ba­rel­se av Guds Mo­der, på sam­ma sätt som han ha­de bo­tats när han var ung no­vis. Hans rygg för­blev dock böjd un­der res­ten av hans liv, och hel­go­net kun­de ba­ra rö­ra sig med svå­rig­het, stödd på en käpp.

Den­na svaghet gjor­de det möj­ligt för ho­nom att klätt­ra upp än­nu ett steg på den ste­ge mot him­len som ställts fram­för ho­nom: att från 1807 till 1810 käm­pa un­der tyst­nad och i en­sam­het. Så snart han till­frisk­nat åter­vän­de han till sin “öken” och ef­ter­som han in­te kun­de åter­vän­da re­gel­bun­det till klost­ret slu­ta­de han ock­så att ta emot el­ler ta­la med nå­gon. När han träf­fa­de nå­gon i sko­gen kas­ta­de han sig djupt ner på mar­ken fram­för dem, ut­an ett ord, tills de gick där­i­från. På så sätt kun­de han hål­la sitt sin­ne fäst vid Gud, ut­an av­brott el­ler dis­trak­tion.

När klost­rets i­gu­men dog bör­ja­de vis­sa mun­kar vi­sa en tyd­lig fi­ent­lig­het mot den he­li­ge ere­mi­ten, och de an­kla­ga­de ho­nom för att ha skiljt sig från kyr­kans ge­men­skap. Till slut be­ord­ra­des han att åter­vän­da till klost­ret. Se­ra­fim följ­de or­dern ut­an mot­stånd och flyt­ta­de in i en trång cell där han in­led­de ett nytt ske­de i sitt a­ske­tis­ka liv: till­ba­ka­dra­gen­het. I hal­len ha­de han ställt sin kis­ta, i vil­ken han tyck­te om att be, och i sin cell, dit ing­en nå­gon­sin kom, ha­de han ba­ra en säck med ste­nar som säng, en träd­stam som sitt­plats och en ikon av “Öm­he­tens jung­fru”, som han kal­la­de “gläd­jen fram­för al­la gläd­je­äm­nen”, in­för vil­ken ett ljus brann he­la ti­den. Han lev­de i full­stän­dig tyst­nad, öka­de sin sträng­het, läs­te och kom­men­te­ra­de he­la Nya tes­ta­men­tet för sig själv var­je vecka, bad o­upp­hör­ligt med sitt hjär­ta i vak­sam­het och ha­de äng­lar­na och hel­go­nen som si­na en­da vitt­nen till den hän­ryck­ning han of­ta er­for, och till si­na själs­li­ga re­sor till de him­mels­ka bo­ning­ar­na.

Ef­ter fem år i av­skild­het öpp­na­de han sin dörr och släpp­te in dem som vil­le träf­fa ho­nom, men ut­an att bry­ta sin tyst­nad, in­te ens för de vik­ti­gas­te be­sö­kar­na. Se­dan, år 1825, när Guds Mo­der ha­de uppen­ba­rat för ho­nom att ti­den kom­mit för att över­ge det hesy­kas­tis­ka li­vet, bör­ja­de han de­la fruk­ter­na av sin er­fa­ren­het med and­ra: först med mun­kar­na, som han upp­ma­na­de att föl­ja klos­ter­reg­ler­na och att va­ra ni­tis­ka i Guds ar­be­te, och se­dan med de be­sö­kan­de lek­män­nen, vars an­tal väx­te snabbt. Ef­ter fyr­tio­sju år av fri­vil­lig ge­men­skap med Her­rens li­dan­de un­der sitt a­ske­tis­ka liv, där han suc­ce­sivt gick ge­nom till­stån­den ce­no­bit, hesy­kast, sty­lit och ere­mit, var den­na lil­la åld­ring klädd i vitt, helt böjd över sin stav, fylld av den He­li­ge An­des nåd och ljus, och re­do att ut­fö­ra den hög­re tjäns­ten som and­lig fa­der (sta­rets). Han blev en sann “a­pos­tel” för he­la det rys­ka fol­ket, ett vitt­ne till och en för­kun­na­re av upp­stån­del­sen. Hans dörr stod öp­pen för al­la än­da till kväl­len. Han häl­sa­de glatt på si­na be­sö­ka­re och sa­de: “Min gläd­je, Kris­tus är upp­stån­den!” Han vi­sa­de sär­skild öm­het mot syn­da­re som kom till ho­nom ång­er­ful­la, som den för­lo­ra­de so­nen till sin far (Luk 15:11-32). Hans över­na­tur­li­ga mild­het om­vän­de de hår­das­te hjär­tan, hans öd­mjuk­het för­öd­mju­ka­de de stol­tas­te och fick dem att fäl­la tå­rar som barn. För bå­de a­ris­to­kra­ter och van­li­ga män­ni­skor var “den fat­ti­ge Se­ra­fims” cell som ett för­mak till him­len. Ett sam­tal med ho­nom, el­ler en en­kel väl­sig­nel­se, blev ett verk­ligt sam­tal med Gud, som ra­di­kalt kun­de för­änd­ra en män­ni­skas liv. Tack va­re sin and­li­ga klar­syn kun­de han tränga in i hjär­tats hem­lig­he­ter och av­slö­ja de­ras syn­der för bot­gö­ra­re som in­te vå­ga­de be­kän­na dem. Han be­sva­ra­de brev ut­an att be­hö­va öpp­na dem, och viss­te hur han skul­le ge var­je per­son rätt råd, tröst, upp­munt­ran el­ler till­rät­ta­vis­ning. Helt över­läm­nad åt Guds vil­ja sa han till dem, ut­an att un­der­sö­ka dem, det förs­ta ord som Gud uppen­ba­ra­de för ho­nom, och han fick all­tid rätt. Hans barm­här­tighet – det vill sä­ga Guds kär­lek i ho­nom – om­fat­ta­de dem al­la och för­lät al­la de­ras syn­der och fel­steg.

Han bo­ta­de ett stort an­tal män­ni­skor på mi­ra­ku­löst vis, smor­de de sju­ka med ol­ja från vi­gi­li­a­lam­pan som brann i hans cell, el­ler fick dem att dricka vat­ten från käl­lan, se­na­re kal­lad “Fa­der Se­ra­fims käl­la”, som lig­ger ett kort av­stånd från klost­ret, i hans “när­lig­gan­de öken”, där han tyck­te om att till­bringa si­na ef­ter­mid­da­gar. Han fick så många för­fråg­ning­ar om för­bön, för le­van­de och dö­da, att det var o­möj­ligt för ho­nom att min­nas var­je namn, så han tän­de ett ljus för var och en i sin över­het­ta­de cell, som stän­digt var upp­lyst av hun­dra­tals lå­gor. Gud gav ho­nom ock­så pro­fe­ti­ans nå­de­gå­va, och han kun­de för­ut­se fram­ti­da hän­del­ser, bå­de för per­so­ner och för he­la lan­det, så­som Krimkri­get, hung­ers­nö­den och den fruk­tans­vär­da pröv­ning som skul­le här­ja kyr­kan och det rys­ka fol­ket ett år­hun­dra­de se­na­re; men han dol­de si­na pro­fe­ti­or bak­om gåt­ful­la ord, som först för­stods när hän­del­ser­na ha­de ägt rum.

En kväll i no­vem­ber 1831 fick han en frå­ga av den för­mög­ne gods­äga­ren Ni­ko­laj Mo­t­o­vi­lov, som ny­li­gen ha­de bo­tats av guds­man­nen och bli­vit hans iv­ri­ge lär­junge: “Vad är må­let med det krist­na li­vet?” Fa­der Se­ra­fim sva­ra­de: “Det är att för­vär­va den He­li­ge An­de, som er­hålls ge­nom de he­li­ga gär­ning­ar som kyr­kan an­be­fal­ler, och fram­för allt ge­nom bön”. När hans sam­tal­spart­ner pres­sa­de ho­nom med frå­gor för att ta re­da på mer ex­akt vad den He­li­ge An­des nåd var, tog sta­ret­sen tag i hans ar­mar, tit­ta­de på ho­nom med fast blick, och se: hel­go­nets an­sik­te ha­de bli­vit lju­sa­re än so­len vid mid­dags­tid. Han sa­de till ho­nom med auk­to­ri­tet: “Tit­ta på mig, du Guds vän, var in­te rädd. Jag bad Her­ren av he­la mitt hjär­ta att gö­ra dig vär­dig att med di­na kropps­li­ga ögon se den He­li­ge An­des ned­stig­ning. Och här är du nu! Ni har, lik­som jag, bli­vit helt ly­san­de. Även du har fyllts av den He­li­ge An­des nåd, an­nars skul­le det va­ra o­möj­ligt för dig att se mig i det­ta ljus. Vad kän­ner du?” Mo­t­o­vi­lov sva­ra­de: “Lugn, o­ut­säg­lig frid. Mitt hjär­ta är fyllt av en o­be­skriv­lig gläd­je.” “Och vad mer?” “En vär­me och en doft som jag ald­rig har känt för­ut.” “Den­na doft är den He­li­ge An­des väl­doft”, sva­ra­de hel­go­net, “och den­na vär­me är in­te ytt­re, ef­ter­som det är mitt i vin­tern och he­la sko­gen om­kring oss är täckt av snö, ut­an den är in­om oss, i en­lig­het med Her­rens ord som sa­de: ‘Guds ri­ke är in­om er’ (Luk 17:21 SRB).” Det­ta sam­tal på­gick länge och mot dess slut bad den he­li­ge Se­ra­fim sin lär­junge att skri­va ner det och vi­da­re­be­ford­ra det till he­la värl­den. Mo­t­o­vi­lovs ma­nu­skript hit­ta­des in­te förr­än långt se­na­re, 1903, på kväl­len fö­re hel­go­nets ka­no­ni­se­ring, och se­dan dess har det fått stor sprid­ning. Det är det yt­ters­ta bud­ska­pet om ljus och hopp som pro­fe­ten från Sa­rov läm­na­de till Ryss­land och he­la kyr­kan. I si­na in­struk­tio­ner sa­de han of­ta: “Min gläd­je, skaf­fa dig fri­dens An­de, och se­dan kom­mer tu­sen­tals sjä­lar att räd­das runt om­kring dig”. Den­na in­re frid, som han ha­de för­vär­vat till pri­set av så myck­et slit, spred sig runt ho­nom som gläd­je och ljus; det­ta är an­led­ning­en till att he­li­ge Se­ra­fim in­te läm­na­de ef­ter sig en ut­veck­lad un­der­vis­ning, ut­an sna­ra­re en mo­dell för hur man ska le­va.

När han än­nu var dia­kon an­för­trod­de grun­da­ren av det när­lig­gan­de Di­ve­je­vo-klost­ret fa­der Se­ra­fim den and­li­ga led­ning­en av den ny­bil­da­de ge­men­ska­pen. Un­der he­la sitt liv vi­sa­de hel­go­net fa­der­lig om­sorg om si­na and­li­ga dött­rar. Klost­ret väx­te snabbt, trots eko­no­mis­ka svå­rig­he­ter. He­li­ge Se­ra­fim or­ga­ni­se­ra­de den på ett strikt ce­no­bi­tiskt sätt, med mot­tot: “Ha all­tid di­na hän­der i ar­be­te och di­na läp­par i bön”. På upp­ma­ning av Guds Mo­der grun­da­de han ett and­ra klos­ter, känt som “Kvar­nen”, med si­na mest äls­ka­de dött­rar, till vil­ka han gav en lev­nads­re­gel cen­tre­rad kring Je­sus­bö­nen. Ef­ter hel­go­nets död, upp­väck­te Sa­tan ty­värr en av­und­sju­ka och lust till ränk­smi­de­ri hos en munk. Den­ne an­vän­de al­la me­del som stod till hans för­fo­gan­de att för­stö­ra hel­go­nets ryk­te och ar­be­te. Han lät stänga kvar­nen och or­sa­ka­de nun­nor­na många pröv­ning­ar.

En dag, en tid fö­re slu­tet på sin jor­dis­ka vis­tel­se, kal­la­de Se­ra­fim till sig en nun­na från Di­ve­je­vo och med­de­la­de hen­ne, me­dan han över­täck­te hen­ne med sin kap­pa: “Vi kom­mer att få be­sök av Guds Mo­der.” När ti­den var in­ne hjälp­te han hen­ne att re­sa sig upp, och ett ljud som lik­na­de en stark vind i sko­gen hör­des, följt av hym­ner från kyr­kan; dör­ren öpp­na­des av sig själv, och cel­len över­sväm­man­des plöts­ligt av ljus och en ljuv­lig väl­doft. Hel­go­net föll på knä och Guds Mo­der uppen­ba­ra­de sig, fö­re­gång­en av två äng­lar, Jo­han­nes Dö­pa­ren och Jo­han­nes Te­o­lo­gen, och åt­följd av tolv he­li­ga jung­fru­li­ga mar­ty­rer. Nun­nan föll till mar­ken och trod­de att hon skul­le dö, me­dan fa­der Se­ra­fim stod kvar och ta­la­de ömt till him­lad­rott­ning­en, som en vän. Den All­ra­he­li­gas­te lo­va­de ho­nom att hon all­tid skul­le ta hand om syst­rar­na i Di­ve­je­vo, och när hon för­svann sa­de hon till ho­nom: “Min äls­ka­de, snart kom­mer du att va­ra med oss!” När de var en­sam­ma igen be­kän­de sta­ret­sen för nun­nan att det­ta var den tolf­te gu­dom­li­ga uppen­ba­rel­sen som Her­ren ha­de be­vil­jat ho­nom.

När han ha­de fyllt sjut­tio år och led svårt av si­na gam­la sår från miss­han­deln, men än­då in­te mins­ka­de på sin a­ske­tism, ta­la­de he­li­ge Se­ra­fim allt of­ta­re om sin nä­ra fö­re­stå­en­de död, med gläd­je och ett strå­lan­de an­sik­te. Den 1:a ja­nu­a­ri 1833, ef­ter att ha ta­git emot natt­var­den, vör­da­de han iko­ner­na i kyr­kan och tän­de ett ljus fram­för var och en, se­dan väl­sig­na­de han al­la brö­der och sa: “Ar­be­ta på er fräls­ning! Se, kran­sar är för­be­red­da för er!” Ef­ter att där­ef­ter ha be­sökt sin grav, stäng­de han in sig i sin cell och åter­läm­na­de sin själ till Gud sam­ma natt, stå­en­de på si­na knän, sjung­an­de påsk­hym­ner­na. He­la be­folk­ning­en i det om­gi­van­de om­rå­det sam­la­des för hans be­grav­ning.

Ef­ter sin död fort­sat­te guds­man­nen att be­sö­ka och hjäl­pa si­na and­li­ga barn ge­nom många uppen­ba­rel­ser och mi­ra­ku­lö­sa he­lan­den. Fol­kets hän­gi­ven­het fort­sat­te att växa, trots mot­stån­det från vis­sa fö­re­trä­da­re för den kyrk­li­ga hie­rar­kin. Slut­li­gen be­seg­la­de hel­gon­för­kla­ring­en av den he­li­ge Se­ra­fim den 19 ju­li 1903 hans tri­umf, i när­va­ro av med­lem­mar från den kej­ser­li­ga fa­mil­jen, många bis­ko­par och en folk­mas­sa på fle­ra hun­dra­tu­sen män­ni­skor från he­la Ryss­land. Det var en sis­ta de­mon­stra­tion av det rys­ka fol­kets enighet och kyr­kans ära fö­re den sto­ra pröv­ning­en. Hans dyr­ba­ra re­li­ker, som bars i pro­ces­sion ge­nom folk­ha­vet, ut­för­de många mi­ra­kel. År 1926 kon­fis­ke­ra­de bol­sje­vi­ker­na dem och inga spår av dem finns kvar. Som av en hän­del­se hit­ta­des des­sa dry­ba­ra re­li­ker 1991 i ar­ki­vet på Mu­se­et för a­te­ism i Sankt Pe­ters­burg. Ef­ter att ha bli­vit ve­der­bör­ligt au­ten­ti­se­ra­de över­för­des de hög­tid­ligt till Di­ve­je­vo-klost­ret i en tri­um­fe­ran­de och rö­ran­de pro­ces­sion ge­nom Ryss­lands stör­re stä­der. På sätt och vis in­led­de den­na hän­del­se åter­fö­del­sen av det re­li­giö­sa li­vet i Ryss­land.

Relaterade åminnelser

• Nittonde Juli
  Åter­fin­nan­det av äre­vör­di­ge Se­ra­fim av Sa­rovs re­li­kerÅterf. av ärev. Se­ra­fim av Sa­rovs re­li­ker
  Gal. 5:22-6:2 | Luk. 6:17-23