Läsning från den helige aposteln Pauli första brev till korintierna

Brö­der och syst­rar, 13:4kär­le­ken är tål­mo­dig och god. Kär­le­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. 5Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te själ­visk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en nå­got ont. 6Den fin­ner in­te gläd­je i o­rät­ten men gläds med san­ning­en. 7Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt ut­här­dar den.

8Kär­le­ken upp­hör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gå­van, den skall för­gå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall för­gå. 9Ty vår kun­skap är be­grän­sad, och den pro­fe­tis­ka gå­van är be­grän­sad. 10Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­grän­sa­de för­gå.

11När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, för­stod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vuxen har jag lagt bort det barns­li­ga. 12Än­nu ser vi en gåt­full spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Än­nu är min kun­skap be­grän­sad; då skall den bli full­stän­dig som Guds kun­skap om mig.

13Men nu be­står tro, hopp och kär­lek, des­sa tre, och störst av dem är kär­le­ken.

14:1Strä­va ef­ter kär­le­ken, men sök ock­så vin­na de and­li­ga gå­vor­na, helst gå­van att pro­fe­te­ra. 2Ty den som ta­lar med tung­or ta­lar in­te till män­ni­skor ut­an till Gud; ing­en för­står ho­nom, i sin an­de ta­lar han hem­lig­he­ter. 3Men den som pro­fe­te­rar, han ta­lar till män­ni­skor, han byg­ger upp, för­ma­nar och trös­tar. 4Den som ta­lar med tung­or byg­ger upp sig själv, men den som pro­fe­te­rar byg­ger upp för­sam­ling­en. 5Jag vill gär­na att ni al­la ta­lar med tung­or men helst att ni pro­fe­te­rar. Att pro­fe­te­ra är bätt­re än att ta­la med tung­or, så­vi­da man in­te kan tol­ka si­na ord så att för­sam­ling­en blir upp­byggd.