1 Mos. 22:1-18

Läsning från Första Moseboken

^22:1En tid här­ef­ter hän­de sig att Gud sat­te Ab­ra­ham på prov. Han sa­de till ho­nom: ”Ab­ra­ham!” Han sva­ra­de: ”Här är jag.” ²Då sa­de han: ”Tag din son Isak, din en­de son, som du har kär, och gå bort till Mo­ria land, och off­ra ho­nom där så­som bränn­of­fer, på ett berg som jag skall sä­ga dig.”

³Bit­ti­da föl­jan­de mor­gon las­ta­de Ab­ra­ham sin ås­na och tog med sig två si­na tjä­na­re och sin son Isak; och se­dan han ha­de hug­git sön­der ved till bränn­of­fer, bröt han upp och be­gav sig på väg till den plats som Gud ha­de sagt ho­nom. ⁴När nu Ab­ra­ham på tred­je da­gen lyf­te upp si­na ögon och fick se plat­sen på av­stånd, ⁵sa­de han till si­na tjä­na­re: ”Stan­nen I här med ås­nan; jag och gos­sen vil­ja gå dit­bort. När vi ha­va till­bett, sko­la vi kom­ma till­ba­ka till eder.” ⁶Och Ab­ra­ham tog ve­den till bränn­off­ret och la­de den på sin son Isak, men själv tog han el­den och kni­ven, och de gin­go så bå­da till­sam­mans. ⁷Då ta­la­de Isak till sin fa­der Ab­ra­ham och sa­de: ”Min fa­der!” Han sva­ra­de: ”Vad vill du, min son?” Han sa­de: ”Se, här är el­den och ve­den, men var är få­ret till bränn­off­ret?” ⁸Ab­ra­ham sva­ra­de: ”Gud ut­ser nog åt sig få­ret till bränn­off­ret, min son.” Så gin­go de bå­da till­sam­mans.

⁹När de nu ha­de kom­mit till den plats som Gud ha­de sagt Ab­ra­ham, bygg­de han där ett al­ta­re och la­de ve­den där­på; se­dan band han sin son Isak och la­de ho­nom på al­ta­ret ovan­på ve­den. ¹⁰Och Ab­ra­ham räck­te ut sin hand och tog kni­ven för att slak­ta sin son. ¹¹Då ro­pa­de Her­rens äng­el till ho­nom från him­me­len och sa­de: ”Ab­ra­ham! Ab­ra­ham!” Han sva­ra­de: ”Här är jag.” ¹²Då sa­de han: ”Låt icke din hand kom­ma vid gos­sen, och gör ho­nom in­tet; ty nu vet jag att du fruk­tar Gud, nu då du icke har un­dan­hål­lit mig din en­de son.” ¹³När då Ab­ra­ham lyf­te upp si­na ögon, fick han bak­om sig se en vä­dur, som ha­de fast­nat med si­na horn i ett snår; och Ab­ra­ham gick dit och tog vä­du­ren och off­ra­de den till bränn­of­fer i sin sons stäl­le. ¹⁴Och Ab­ra­ham gav den plat­sen nam­net Her­ren ut­ser; nu för ti­den he­ter den Ber­get där Her­ren lå­ter se sig.

¹⁵Och Her­rens äng­el ro­pa­de för and­ra gång­en till Ab­ra­ham från him­me­len ¹⁶och sa­de: ”Jag svär vid mig själv, sä­ger Her­ren: Ef­ter­som du har gjort det­ta och icke un­dan­hål­lit mig din en­de son, ¹⁷där­för skall jag rik­li­gen väl­sig­na dig och gö­ra din säd tal­rik så­som stjär­nor­na på him­me­len och så­som san­den på ha­vets strand; och din säd skall in­ta­ga si­na fi­en­ders por­tar. ¹⁸Och i din säd sko­la al­la folk på jor­den väl­sig­na sig, där­för att du lyss­na­de till mi­na ord.”

5:e Fredagen i stora fastan och Stora Lördagen.