2 Kor. 11:21-12:9

Läsning från den helige aposteln Pauli andra brev till korintierna

Brö­der och syst­rar, ^11:21till min skam mås­te jag med­ge att jag tyd­li­gen har va­rit svag. Men vad and­ra vå­gar kom­ma med – nu ta­lar jag i dår­skap – det vå­gar ock­så jag. ²²De är heb­re­er – jag med; is­ra­e­li­ter – jag med; Ab­ra­hams ätt­ling­ar – jag med. ²³De tjä­nar Kris­tus – det gör jag än­nu mer, för att nu ta­la som en då­re. Jag har ar­be­tat mer än de fles­ta, sut­tit i fäng­el­se mer än de fles­ta, fått pry­gel i över­mått och of­ta ris­ke­rat li­vet. ²⁴Av ju­dar­na har jag fem gång­er fått fyr­tio mi­nus ett slag, ²⁵tre gång­er har jag sli­tit spö, en gång har jag ste­nats, tre gång­er har jag li­dit skepps­brott, ett helt dygn har jag dri­vit om­kring på öpp­na ha­vet. ²⁶Of­ta har jag va­rit ute på re­sor, ut­satt för fa­ror i flo­der, fa­ror från rö­va­re, fa­ror bland lands­män och bland hed­ning­ar, fa­ror i stä­der, i ök­nar och på ha­vet, fa­ror bland fals­ka brö­der. ²⁷Jag har ar­be­tat och sli­tit och of­ta va­kat, jag har svul­tit och törs­tat och of­ta fas­tat, jag har fru­sit och va­rit ut­an klä­der. ²⁸Till allt an­nat kom­mer det som tryck­er mig var­je dag: mi­na be­kym­mer för al­la för­sam­ling­ar­na. ²⁹Ing­en är svag ut­an att jag blir svag. Ing­en kom­mer på fall ut­an att jag prö­vas som i eld.

³⁰Om det än­då skall skry­tas vill jag skry­ta med min svaghet. ³¹Vår her­re Je­su Gud och fa­der, som är väl­sig­nad i evighet, vet att jag in­te lju­ger. ³²I Da­mas­kus lät kung A­re­tas höv­ding be­va­ka sta­den för att gri­pa mig. ³³Och från en öpp­ning i mu­ren fi­ra­des jag ner i en korg och räd­da­de mig un­dan ho­nom.

^12:1Jag är tvung­en att skry­ta, vis­ser­li­gen till ing­en nyt­ta, men jag kom­mer nu till sy­ner och uppen­ba­rel­ser från Her­ren. ²Jag vet en man som le­ver i Kris­tus och som för fjor­ton år se­dan – om det nu var med krop­pen el­ler ut­an den vet jag in­te, men Gud vet det – han blev i al­la fall upp­ryckt till den tred­je him­len. ³Och jag vet att den man­nen – om med krop­pen el­ler ut­an, det vet ba­ra Gud – ⁴blev upp­ryckt till pa­ra­di­set och fick hö­ra ord som ing­en män­ni­ska kan el­ler får ut­ta­la. ⁵Den man­nen vill jag skry­ta med; med mig själv vill jag in­te skry­ta, ba­ra med min svaghet.

⁶Om jag skul­le vil­ja skry­ta är jag än­då in­te från för­stån­det, för vad jag då skul­le sä­ga är sant. Men jag av­står för att ing­en skall tän­ka hög­re om mig än han gör när han ser el­ler hör mig. ⁷Och för de väl­di­ga uppen­ba­rel­ser­nas skull, för att jag in­te skall bli hög­fär­dig, har jag fått en tagg som stick­er mig, en äng­el från Sa­tan som miss­hand­lar mig så att jag in­te blir hög­fär­dig. ⁸Tre gång­er har jag bett Her­ren att den skall läm­na mig i fred. ⁹Men han sva­ra­de: “Min nåd är allt du be­hö­ver.” Ja, i svaghe­ten blir kraf­ten störst. Där­för vill jag helst skry­ta med min svaghet, så att Kris­ti kraft kan om­slu­ta mig.

Apostlafurstarna Petrus och Paulus.