Läsning från Andra Kungaboken

2:6Elia sa­de till [Eli­sa]: ”Stan­na här, ty Her­ren har sänt mig till Jor­dan.” Men han sva­ra­de: ”Så sant Her­ren le­ver, och så sant du själv le­ver, jag läm­nar dig icke.” Och de gin­go bå­da å­stad. 7Men fem­tio män av pro­fet­lär­jung­ar­na gin­go ock å­stad och ställ­de sig på nå­got av­stånd, läng­re bort, un­der det att de bå­da sto­do vid Jor­dan. 8Och Elia tog sin man­tel och vek ihop den och slog på vatt­net; då de­la­de sig det­ta åt två si­dor. Och de gin­go så bå­da på torr mark där­i­ge­nom.

9När de ha­de kom­mit över, sa­de Elia till Eli­sa: ”Bed mig om vad jag skall gö­ra för dig, in­nan jag bli­ver ta­gen i­från dig.” Eli­sa sa­de ”Må en dub­bel arvs­lott av din an­de fal­la mig till.” 10Han sva­ra­de: ”Du har bett om nå­got svårt. Men om du ser mig, när jag bli­ver ta­gen i­från dig, då kom­mer det dock att så ske dig; va­rom icke, så sker det ej.” 11Un­der det att de nu gin­go och ta­la­de, syn­tes plöts­ligt en vagn av eld, med häs­tar av eld, och skil­de de bå­da från var­and­ra; och Elia for i storm­vin­den upp till him­me­len. 12Och Eli­sa såg det och ro­pa­de: ”Min fa­der, min fa­der! Du som för Is­ra­el är bå­de vag­nar och ryt­ta­re!” Se­dan såg han ho­nom icke mer. Och han fat­ta­de i si­na klä­der och rev sön­der dem i två styck­en. 13Där­ef­ter tog han upp Eli­as man­tel, som ha­de fal­lit av den­ne, och vän­de så om och ställ­de sig vid Jor­dans strand. 14Och han tog Eli­as man­tel, som ha­de fal­lit av den­ne, och slog på vatt­net och sa­de: ”Var är Her­ren, Eli­as Gud?” Då nu ock­så Eli­sa slog på vatt­net, de­la­de det sig åt två si­dor, och han gick över.