Läsning från Andra Moseboken
13:20Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen begynte. 21Och Herren gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem; så kunde de tåga både dag och natt. 22Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej heller eldstoden om natten.
14:1Och Herren talade till Mose och sade: 2”Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet. 3Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet och blivit instängda i öknen. 4Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det att egyptierna må förnimma att jag är Herren.” Och de gjorde så.
5Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket, och de sade: ”Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel, så att de nu icke mer skola tjäna oss!” 6Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig; 7han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest funnos i Egypten, och kämpar på dem alla. 8Ty Herren förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta, så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med upplyft hand. 9Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon. 10När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo Israels barn mycket förskräckta och ropade till Herren. 11Och de sade till Mose: ”Funnos då inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten! 12Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: ’Låt oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.’ Ty det vore oss bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.” 13Då svarade Mose folket: ”Frukten icke; stån fasta, så skolen I se vilken frälsning Herren i dag skall bereda eder; ty aldrig någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag. 14Herren skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.”
15Och Herren sade till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de draga vidare. 16Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på torr mark. 17Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18Och egyptierna skola förnimma att jag är Herren, när jag förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.”
19Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem. 20Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.
21Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev Herren undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu. 22Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem. 23Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet. 24Men när morgonväkten var inne, blickade Herren på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas här; 25och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: ”Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna.”
26Men Herren sade till Mose: ”Räck ut din hand över havet, så att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” 27Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde möttes därav; och Herren kringströdde egyptierna mitt i havet. 28Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en enda av dem kom undan. 29Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem. 30Så frälste Herren på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden. 31Och när Israel såg huru Herren hade bevisat sin stora makt på egyptierna, fruktade folket Herren; och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.
15:1Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till Herrens ära; de sade:
”Jag vill sjunga till Herrens ära,
ty högt är han upphöjd.
Häst och man
störtade han i havet.
2Herren är min starkhet och min lovsång,
Och han blev mig till frälsning.
Han är min Gud, jag vill ära honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
3Herren är en stridsman,
’Herren’ är hans namn.
4Faraos vagnar och härsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda kämpar
dränktes i Röda havet.
5De övertäcktes av vattenmassor,
sjönko i djupet såsom stenar.
6Din högra hand, Herre,
du härlige och starke,
din högra hand, Herre,
krossar fienden.
7Genom din stora höghet
slår du ned dina motståndare;
du släpper lös din förgrymmelse,
den förtär dem såsom strå.
8För en fnysning av din näsa
uppdämdes vattnen,
böljorna reste sig och samlades i hög,
vattenmassorna stelnade i havets djup.
9Fienden sade:
’Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
släcka min hämnd på dem;
jag vill draga ut mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.’”