2 Mos. 13:20-15:9

Läsning från Andra Moseboken

^13:20Så brö­to de upp från Suck­ot och läg­ra­de sig i Etam, där ök­nen be­gyn­te. ²¹Och Her­ren gick fram­för dem, om da­gen i en moln­stod, för att le­da dem på vä­gen, och om nat­ten i en eld­s­tod, för att ly­sa dem; så kun­de de tå­ga bå­de dag och natt. ²²Moln­sto­den upp­hör­de icke om da­gen att gå fram­för fol­ket, ej hel­ler eld­s­to­den om nat­ten.

^14:1Och Her­ren ta­la­de till Mo­se och sa­de: ²”Säg till Is­ra­els barn att de sko­la vän­da om och läg­ra sig fram­för Pi-Hahi­rot, mel­lan Mig­dol och ha­vet; mitt fram­för Ba­al-Se­fon sko­len I läg­ra eder vid ha­vet. ³Men Fa­rao skall tän­ka att Is­ra­els barn ha­va fa­rit vil­se i lan­det och bli­vit in­stäng­da i ök­nen. ⁴Och jag skall för­stocka Fa­ra­os hjär­ta, så att han för­föl­jer dem; och jag skall för­här­li­ga mig på Fa­rao och he­la hans här, på det att egyp­ti­er­na må för­nim­ma att jag är Her­ren.” Och de gjor­de så.

⁵Då man nu be­rät­ta­de för ko­nung­en i Egyp­ten att fol­ket ha­de flytt, för­vand­la­des Fa­ra­os och hans tjä­na­res hjär­tan mot fol­ket, och de sa­de: ”Hu­ru il­la gjor­de vi icke, när vi släpp­te Is­ra­el, så att de nu icke mer sko­la tjä­na oss!” ⁶Och han lät spän­na för si­na vag­nar och tog sitt folk med sig; ⁷han tog sex hun­dra ut­val­da vag­nar, och al­la vag­nar som el­jest fun­nos i Egyp­ten, och käm­par på dem al­la. ⁸Ty Her­ren för­stock­a­de Fa­ra­os, den egyp­tis­ke ko­nung­ens, hjär­ta, så att han för­följ­de Is­ra­els barn, när de nu dro­go ut med upp­lyft hand. ⁹Och egyp­ti­er­na, al­la Fa­ra­os häs­tar, vag­nar och ryt­ta­re och he­la hans här, för­följ­de dem och hun­no upp dem, där de vo­ro läg­ra­de vid ha­vet, vid Pi-Hahi­rot, fram­för Ba­al-Se­fon. ¹⁰När så Fa­rao var helt nä­ra, lyf­te Is­ra­els barn upp si­na ögon och fin­go se att egyp­ti­er­na kom­mo tå­gan­de ef­ter dem. Då ble­vo Is­ra­els barn myck­et för­skräck­ta och ro­pa­de till Her­ren. ¹¹Och de sa­de till Mo­se: ”Fun­nos då inga gra­var i Egyp­ten, ef­ter­som du har fört oss hit till att dö i ök­nen? Hu­ru il­la gjor­de du icke mot oss, när du för­de oss ut ur Egyp­ten! ¹²Var det icke det vi sa­de till dig i Egyp­ten? Vi sa­de ju: ’Låt oss va­ra, så att vi få tjä­na egyp­ti­er­na.’ Ty det vo­re oss bätt­re att tjä­na egyp­ti­er­na än att dö i ök­nen.” ¹³Då sva­ra­de Mo­se fol­ket: ”Fruk­ten icke; stån fas­ta, så sko­len I se vil­ken fräls­ning Her­ren i dag skall be­re­da eder; ty ald­rig nå­gon­sin sko­len I mer få se egyp­ti­er­na så, som I sen dem i dag. ¹⁴Her­ren skall stri­da för eder, och I sko­len va­ra stil­la där­vid.”

¹⁵Och Her­ren sa­de till Mo­se: ”Var­för ro­par du till mig? Säg till Is­ra­els barn att de dra­ga vi­da­re. ¹⁶Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över ha­vet, och klyv det i­tu, så att Is­ra­els barn kun­na gå mitt i­ge­nom ha­vet på torr mark. ¹⁷Och se, jag skall för­stocka egyp­ti­er­nas hjär­tan, så att de föl­ja ef­ter dem; och jag skall för­här­li­ga mig på Fa­rao och he­la hans här, på hans vag­nar och ryt­ta­re. ¹⁸Och egyp­ti­er­na sko­la för­nim­ma att jag är Her­ren, när jag för­här­li­gar mig på Fa­rao, på hans vag­nar och ryt­ta­re.”

¹⁹Och Guds äng­el, som ha­de gått fram­för Is­ra­els här, flyt­ta­de sig nu och gick bak­om dem; moln­sto­den, som ha­de gått fram­för dem, flyt­ta­de sig och tog plats bak­om dem. ²⁰Den kom så e­mel­lan egyp­ti­er­nas här och Is­ra­els här; och mol­net var där med mör­ker, men tilli­ka upp­lys­te det nat­ten. Så kun­de den ena hä­ren icke kom­ma in­på den and­ra un­der he­la nat­ten.

²¹Och Mo­se räck­te ut sin hand över ha­vet; då drev Her­ren un­dan ha­vet ge­nom en stark ös­tan­vind som blås­te he­la nat­ten, och han gjor­de så ha­vet till torrt land; och vatt­net klövs i­tu. ²²Och Is­ra­els barn gin­go mitt i­ge­nom ha­vet på torr mark, un­der det att vatt­net stod så­som en mur till hö­ger och till väns­ter om dem. ²³Och egyp­ti­er­na, al­la Fa­ra­os häs­tar, vag­nar och ryt­ta­re, för­följ­de dem och kom­mo ef­ter dem ut till mit­ten av ha­vet. ²⁴Men när mor­gon­väk­ten var in­ne, blick­a­de Her­ren på egyp­ti­er­nas här ur eld­s­to­den och moln­skyn och sän­de för­vir­ring i egyp­ti­er­nas här; ²⁵och han lät hju­len fal­la i­från de­ras vag­nar, så att det blev dem svårt att kom­ma fram­åt. Då sa­de egyp­ti­er­na: ”Låt oss fly för Is­ra­el, ty Her­ren stri­der för dem mot egyp­ti­er­na.”

²⁶Men Her­ren sa­de till Mo­se: ”Räck ut din hand över ha­vet, så att vatt­net vän­der till­ba­ka och kom­mer över egyp­ti­er­na, över de­ras vag­nar och ryt­ta­re.” ²⁷Då räck­te Mo­se ut sin hand över ha­vet, och mot mor­go­nen vän­de ha­vet till­ba­ka till sin van­li­ga plats, och egyp­ti­er­na som flyd­de möt­tes där­av; och Her­ren kring­ströd­de egyp­ti­er­na mitt i ha­vet. ²⁸Och vatt­net som vän­de till­ba­ka över­täck­te vag­nar­na och ryt­tar­na, he­la Fa­ra­os här, som ha­de kom­mit ef­ter dem ut i ha­vet; icke en en­da av dem kom un­dan. ²⁹Men Is­ra­els barn gin­go på torr mark mitt i­ge­nom ha­vet, och vatt­net stod så­som en mur till hö­ger och till väns­ter om dem. ³⁰Så fräls­te Her­ren på den da­gen Is­ra­el från egyp­ti­er­nas hand, och Is­ra­el såg egyp­ti­er­na lig­ga dö­da på havs­stran­den. ³¹Och när Is­ra­el såg hu­ru Her­ren ha­de be­vi­sat sin sto­ra makt på egyp­ti­er­na, fruk­ta­de fol­ket Her­ren; och de trod­de på Her­ren och på hans tjä­na­re Mo­se.

^15:1Då sjön­go Mo­se och Is­ra­els barn den­na lov­sång till Her­rens ära; de sa­de:

”Jag vill sjunga till Her­rens ära,
ty högt är han upp­höjd.
Häst och man
stör­ta­de han i ha­vet.
²Her­ren är min stark­het och min lov­sång,
Och han blev mig till fräls­ning.
Han är min Gud, jag vill ära ho­nom,
min fa­ders Gud, jag vill upp­hö­ja ho­nom.
³Her­ren är en strids­man,
’Her­ren’ är hans namn.
⁴Fa­ra­os vag­nar och härs­makt
kas­ta­de han i ha­vet,
hans ut­val­da käm­par
dränk­tes i Rö­da ha­vet.
⁵De över­täck­tes av vat­ten­mas­sor,
sjön­ko i dju­pet så­som ste­nar.

⁶Din hög­ra hand, Her­re,
du här­li­ge och star­ke,
din hög­ra hand, Her­re,
kros­sar fi­en­den.
⁷Ge­nom din sto­ra höghet
slår du ned di­na mot­stån­da­re;
du släp­per lös din för­grym­mel­se,
den för­tär dem så­som strå.

⁸För en fnys­ning av din nä­sa
upp­däm­des vatt­nen,
böl­jor­na res­te sig och sam­la­des i hög,
vat­ten­mas­sor­na stel­na­de i ha­vets djup.

⁹Fi­en­den sa­de:
’Jag vill för­föl­ja dem, hin­na upp dem,
jag vill ut­skif­ta by­te,
släcka min hämnd på dem;
jag vill dra­ga ut mitt svärd,
min hand skall för­gö­ra dem.’”

Stora Lördagen.