2 Mos. 33:11-23; 34:4-6, 8

Läsning från Andra Moseboken

^33:11Och Her­ren ta­la­de med Mo­se an­sik­te mot an­sik­te, så­som när den ena män­ni­skan ta­lar med den and­ra. Se­dan vän­de Mo­se till­ba­ka till läg­ret; men hans tjä­na­re Josua, Nuns son, en ung man, läm­na­de icke täl­tet.

¹²Och Mo­se sa­de till Her­ren: ”Väl sä­ger du till mig: ’För det­ta folk dit­upp’; men du har icke lå­tit mig ve­ta vem du vill sän­da med mig. Du har dock sagt: ’Jag kän­ner dig vid namn, och du har fun­nit nåd för mi­na ögon.’ ¹³Om jag allt­så har fun­nit nåd för di­na ögon, så låt mig se di­na vä­gar och lä­ra kän­na dig; jag vill ju fin­na nåd för di­na ögon. Och se där­till, att det­ta folk är ditt folk.” ¹⁴Han sa­de: ”Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?” ¹⁵Han sva­ra­de ho­nom: ”Om du icke själv vill gå med, så låt oss alls icke dra­ga upp här­i­från. ¹⁶Ty var­i­ge­nom skall man kun­na ve­ta att jag och ditt folk ha­va fun­nit nåd för di­na ögon, om icke där­i­ge­nom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, ut­mär­kas fram­för al­la and­ra folk på jor­den?” ¹⁷Her­ren sva­ra­de Mo­se: ”Vad du nu har be­gärt skall jag ock gö­ra; ty du har fun­nit nåd för mi­na ögon, och jag kän­ner dig vid namn.” ¹⁸Då sa­de han: ”Låt mig allt­så se din här­lig­het.” ¹⁹Han sva­ra­de: ”Jag skall lå­ta all min skön­het gå för­bi dig där du står, och jag skall ut­ro­pa nam­net Her­ren in­för dig; jag skall va­ra nå­dig mot den jag vill va­ra nå­dig emot, och skall för­bar­ma mig över den jag vill för­bar­ma mig över.” ²⁰Yt­ter­li­ga­re sa­de han: ”Mitt an­sik­te kan du dock icke få se, ty ing­en män­ni­ska kan se mig och le­va.” ²¹Där­ef­ter sa­de Her­ren: ”Se, här är en plats nä­ra in­till mig; ställ dig där på klip­pan. ²²När nu min här­lig­het går för­bi, skall jag lå­ta dig stå där i en klyf­ta på ber­get, och jag skall över­täcka dig med min hand, till dess jag har gått för­bi. ²³Se­dan skall jag ta­ga bort min hand, och då skall du få se mig på ryg­gen; men mitt an­sik­te kan ing­en se.”

^…34:4Och han högg ut två sten­tav­lor li­ka­da­na som de för­ra vo­ro. Och bit­ti­da föl­jan­de mor­gon be­gav sig Mo­se upp på Si­nai berg, så­som Her­ren ha­de bju­dit ho­nom, och tog de två sten­tav­lor­na med sig. ⁵Då steg Her­ren ned i moln­skyn. Och han ställ­de sig där nä­ra in­till ho­nom och å­kal­la­de Her­rens namn. ⁶Och Her­ren gick för­bi ho­nom, där han stod, och ut­ro­pa­de: ”Her­ren! Her­ren! — en Gud, barm­här­tig och nå­dig, lång­mo­dig och stor i mild­het och tro­fast­het.”

^…8Då böj­de Mo­se sig med hast ned mot jor­den och till­bad.