Apg. 6:8-7:5, 47-60

Läsning från Apostlagärningarna

I de da­gar­na ^6:8gjor­de Stefa­nus, som var fylld av tro och kraft, sto­ra un­der och teck­en bland fol­ket. ⁹Då stod det fram någ­ra från den sy­na­go­ga som kal­la­des: De fri­giv­nas och cy­re­ne­er­nas och alex­and­ri­ner­nas sy­na­go­ga, och någ­ra som kom från Ci­li­ci­en och Asi­en, och dis­ku­te­ra­de med Stefa­nus. ¹⁰Men de kun­de in­te stå emot den vis­dom och den An­de med vil­ken han ta­la­de. ¹¹Då in­ta­la­de de någ­ra män att sä­ga: Vi har hört ho­nom ta­la hä­dis­ka ord mot Mo­se och mot Gud. ¹²Och de eg­ga­de upp fol­ket och de älds­te och de skrift­lär­da, och de kom mot ho­nom, grep ho­nom och för­de ho­nom in­för Sto­ra rå­det. ¹³Och de för­de fram fals­ka vitt­nen som sa: Den­ne man upp­hör in­te att ta­la hä­dis­ka ord mot den­na he­li­ga plats och mot la­gen. ¹⁴För vi hör­de ho­nom sä­ga att den­ne Je­sus från Na­sa­ret ska för­stö­ra den­na plats och ska för­änd­ra de se­der som Mo­se har över­läm­nat åt oss. ¹⁵Och al­la som satt i Sto­ra rå­det fäs­te ögo­nen på ho­nom och såg att hans an­sik­te var som en äng­els an­sik­te.

^7:1Då frå­ga­de övers­te­präs­ten: Stäm­mer det­ta? ²Då sa han: Män, brö­der och fä­der, lyss­na. Här­lig­he­tens Gud uppen­ba­ra­de sig för vår fa­der Ab­ra­ham, me­dan han var i Me­so­po­ta­mi­en, in­nan han bod­de i Ha­ran, ³och sa till ho­nom: Gå ut ur ditt land och från din släkt och kom till det land som jag ska vi­sa dig. ⁴Då gick han ut ur kal­de­er­nas land och uppe­höll sig i Ha­ran. Och då hans fa­der var död, för­de han ho­nom där­i­från till det land där ni nu bor. ⁵Och han gav ho­nom ing­en ar­ve­del däri, in­te ens en fots­bredd. Men han lo­va­de att ge det till egen­dom åt ho­nom och åt hans ef­ter­kom­man­de ef­ter ho­nom, trots att han än­nu in­te ha­de någ­ra barn.

^…47Men Sa­lo­mo bygg­de ett hus åt ho­nom. ⁴⁸Den all­ra Högs­te bor dock in­te i tem­pel som är bygg­da med hän­der, som pro­fe­ten sä­ger: ⁴⁹Him­len är min tron, och jor­den är min fot­pall. Vad för ett hus vill ni byg­ga åt mig, sä­ger Her­ren, el­ler vad för en plats, där jag kan vi­la? ⁵⁰Har in­te min hand gjort allt det­ta? ⁵¹Ni hård­nack­a­de och o­om­skur­na till hjär­ta och öron! Ni står all­tid emot den He­li­ge An­de, ni lik­som era fä­der. ⁵²Vil­ken av pro­fe­ter­na har in­te era fä­der för­följt? Och de har dö­dat dem som för­ut­sa­de att den Rätt­fär­di­ge skul­le kom­ma, och ni har nu bli­vit hans för­rä­da­re och mör­da­re, ⁵³ni, som har fått la­gen för­med­lad ge­nom äng­lar men in­te hål­lit den. ⁵⁴När de hör­de det­ta, skar det i de­ras hjär­tan och de bet ihop tän­der­na mot ho­nom. ⁵⁵Men han, fylld av den He­li­ge An­de, såg in i him­len och fick se Guds här­lig­het och Je­sus stå på Guds hög­ra si­da, ⁵⁶och han sa: Se, jag ser him­len öp­pen och Män­ni­sko­so­nen stå på Guds hög­ra si­da. ⁵⁷Då skrek de med hög röst, höll för si­na öron och stor­ma­de al­la på en gång emot ho­nom, ⁵⁸och slä­pa­de ut ho­nom ur sta­den och ste­na­de ho­nom. Och vitt­ne­na la­de si­na klä­der vid föt­ter­na på en ung man som het­te Sau­lus. ⁵⁹Och de ste­na­de Stefa­nus, som å­kal­la­de och sa: Her­re Je­sus, tag emot min an­de. ⁶⁰Och han föll på knä och ro­pa­de med hög röst: Her­re, ställ dem in­te till svars för den­na synd. Och när han ha­de sagt det­ta, som­na­de han in.

3:e Måndagen efter Påsk.