Gal. 1:1-10, 20-2:5

Läsning från den helige aposteln Pauli brev till galaterna

^1:1Från Pa­u­lus, a­pos­tel, ut­sänd in­te av män­ni­skor el­ler ge­nom nå­gon män­ni­ska ut­an av Je­sus Kris­tus och Gud fa­dern som upp­väckt ho­nom från de dö­da. ²Jag och al­la brö­der­na här häl­sar för­sam­ling­ar­na i Ga­la­ti­en. ³Nåd och frid från Gud, vår fa­der, och her­ren Je­sus Kris­tus, ⁴som off­ra­de sig för vå­ra syn­der för att räd­da oss ur den nu­va­ran­de on­da tids­ål­dern, ef­ter vår Guds och fa­ders vil­ja. ⁵Hans är här­lig­he­ten i evighe­ters evighet, a­men.

⁶Jag är för­vå­nad över att ni så snart över­ger ho­nom som har kal­lat er ge­nom sin nåd, för ett an­nat e­van­ge­li­um – ⁷fast det in­te finns nå­got an­nat; det är ba­ra någ­ra som stäl­ler till för­vir­ring bland er och sö­ker för­vränga e­van­ge­li­et om Kris­tus. ⁸Men om nå­gon, vo­re det så jag själv el­ler en äng­el från him­len, skul­le för­kun­na ett an­nat e­van­ge­li­um än det jag har för­kun­nat för er – för­ban­nel­se över ho­nom! ⁹Vad jag re­dan har sagt sä­ger jag nu en gång till: om nå­gon för­kun­nar ett an­nat e­van­ge­li­um för er än det ni har fått – för­ban­nel­se över ho­nom!

¹⁰Är det män­ni­skor jag nu vill vin­na för mig – el­ler Gud? Sö­ker jag va­ra män­ni­skor till lags? Om jag än­nu vil­le va­ra män­ni­skor till lags skul­le jag in­te va­ra Kris­ti tjä­na­re.

^…20Vad jag skri­ver är sant, det tar jag Gud till vitt­ne på.

²¹Se­dan kom jag till Sy­ri­en och Ki­li­ki­en, ²²ut­an att ha haft nå­gon be­rö­ring med de krist­na för­sam­ling­ar­na i Ju­deen. ²³Det en­da de ha­de hört var att “han som en gång för­följ­de oss för­kun­nar nu den tro som han för­ut vil­le ut­ro­ta”. ²⁴Och man pri­sa­de Gud för min skull.

^2:1Fjor­ton år se­na­re for jag på nytt upp till Je­ru­sa­lem, nu till­sam­mans med Bar­na­bas; ock­så Ti­tus tog jag med mig. ²Jag for dit ef­ter att ha haft en uppen­ba­rel­se. Där la­de jag fram – en­skilt, in­för de an­sed­da – det e­van­ge­li­um som jag för­kun­nar bland hed­ning­ar­na, för jag vil­le in­te sli­ta, el­ler ha sli­tit, för­gä­ves. ³Och det blev in­te ens nöd­vän­digt att om­skä­ra Ti­tus, som jag ha­de med mig och som är grek. ⁴Det vil­le an­nars de fals­ka brö­der som näst­lat sig in för att spi­o­ne­ra på den frihet vi äger ge­nom Kris­tus Je­sus, så att de skul­le kun­na gö­ra oss till sla­var. ⁵Men in­te ett ögon­blick gav vi ef­ter för dem och un­der­ord­na­de oss, för e­van­ge­li­ets san­ning mås­te be­va­ras åt er.