Heb. 10:1-18

Läsning från Hebreerbrevet

Brö­der och syst­rar, 10:1med la­gen nåd­de oss ba­ra en skug­ga av det go­da som skall kom­ma, in­te ting­ens egen ge­stalt. Där­för för­mår den ald­rig ge­nom de år­li­gen upp­re­pa­de off­ren gö­ra dem som trä­der fram med dem full­kom­li­ga för all fram­tid. 2Skul­le man in­te an­nars ha upp­hört att off­ra? De som för­rät­tar guds­tjäns­ten skul­le ju, ef­ter att en gång ha bli­vit re­na­de, in­te läng­re va­ra med­vet­na om någ­ra syn­der. 3Men nu lig­ger i des­sa of­fer en år­lig på­min­nel­se om syn­der­na, 4ty blod från tju­rar och bock­ar kan ald­rig ta bort syn­der. 5Där­för sä­ger Kris­tus när han in­trä­der i värl­den:
Of­fer och gå­vor be­gär­de du in­te,
men en kropp har du da­nat åt mig.
6Bränn­of­fer och syn­dof­fer glad­de dig in­te.
7Då sa­de jag: Se, här är jag.
Som det står skri­vet om mig i bo­krul­len
har jag kom­mit, Gud, för att gö­ra din vil­ja.

8Först sä­ger han: Of­fer och gå­vor och bränn­of­fer och syn­dof­fer be­gär­de du in­te, och de glad­de dig in­te, och det­ta fast de fram­bärs en­ligt la­gen. 9Se­dan sä­ger han: Se, jag har kom­mit för att gö­ra din vil­ja. Så upp­hä­ver han det förs­ta för att lå­ta det and­ra gäl­la. 10Ef­ter den­na Guds vil­ja har vi hel­gats ge­nom att Je­su Kris­ti kropp blev off­rad en gång för al­la.

11Var­je präst tjänst­gör dag­li­gen och bär allt­så gång på gång fram sam­ma of­fer, som än­då ald­rig kan av­lägs­na någ­ra syn­der. 12Men Je­sus fram­bar ett en­da syn­dof­fer för al­la ti­der och har satt sig på Guds hög­ra si­da. 13Där vän­tar han nu på att hans fi­en­der skall läg­gas som en pall un­der hans föt­ter. 14Ty med ett en­da of­fer har han för all fram­tid full­kom­nat dem som blir hel­ga­de.

15Om det­ta vitt­nar ock­så den he­li­ga an­den för oss. Först he­ter det: 16Det­ta är det för­bund som jag skall slu­ta med dem i kom­man­de da­gar, sä­ger Her­ren. Jag skall läg­ga mi­na la­gar i de­ras hjär­tan och in­ris­ta dem i de­ras sin­nen. 17Och se­dan: De­ras syn­der och över­trä­del­ser skall jag ald­rig mer kom­ma ihåg. 18Men där syn­der­na är för­låt­na be­hövs in­te mer nå­got syn­dof­fer.