Jer. 11:18-23; 12:1-5, 9-11, 14-15

Läsning från Jeremia

^11:18Her­ren kun­gjor­de det för mig, så att jag fick ve­ta det;
ja, du lät mig se vad de fö­re­ha­de.
¹⁹Själv var jag så­som ett men­löst lamm
som fö­res bort till att slak­tas;
jag viss­te ej att de fö­re­ha­de an­slag mot mig:
”Låt oss för­där­va trä­det med dess frukt,
låt oss ut­ro­ta ho­nom ur de le­van­des land,
så att man icke mer kom­mer ihåg hans namn.”
²⁰Men Her­ren Se­ba­ot är en rätt­fär­dig do­ma­re,
som prö­var nju­rar och hjär­ta.
Så låt mig då få se din hämnd på dem,
ty för dig har jag lagt fram min sak.

²¹Där­för sä­ger Her­ren så om Ana­tots män, dem som stå ef­ter ditt liv och sä­ga: ”Pro­fe­te­ra icke i Her­rens namn, om du icke vill dö för vår hand” — ²²ja, där­för sä­ger Her­ren Se­ba­ot så: Se, jag skall hem­sö­ka dem; de­ras unga män sko­la dö ge­nom svärd, de­ras sö­ner och dött­rar sko­la dö ge­nom hung­er. ²³Och in­tet skall bli­va kvar av dem; ty jag skall lå­ta o­lycka drab­ba Ana­tots män, när de­ras hem­sö­kel­ses år kom­mer.

^12:1Her­re, om jag vill gå till rät­ta med dig,
så be­hål­ler du dock rät­ten.
Lik­väl mås­te jag ta­la med dig om vad rätt är.
Var­för går det de o­gud­ak­ti­ga så väl?
Var­för ha­va al­la tro­lö­sa så god lycka?
²Du plan­te­rar dem, och de slå rot;
de växa och bä­ra frukt.
Nä­ra är du i de­ras mun,
men fjär­ran är du från de­ras in­ners­ta.
³Men du, Her­re, kän­ner mig;
du ser mig och prö­var
hu­ru mitt hjär­ta är mot dig.
Ryck dem bort så­som får till att slak­tas,
och in­vig dem till en dö­dens dag.

⁴Hu­ru länge skall lan­det lig­ga sör­jan­de
och grä­set på mar­ken al­le­stä­des för­tor­ka,
så att bå­de fyr­fo­ta­djur och fåg­lar för­gås
för in­byg­gar­nas onds­kas skull,
un­der det att des­sa sä­ga:
”Han skall icke se vår un­der­gång”?

⁵Om du icke or­kar lö­pa
i kapp med fot­gäng­a­re,
hu­ru vill du då ta­ga upp
täv­lan med häs­tar?
Och om du nu kän­ner dig trygg
i ett fred­ligt land,
hu­ru skall det gå dig
bland Jor­dan­byg­dens snår?

^…9Skall min ar­ve­del va­ra mot mig så­som en bro­kig rov­få­gel —
då må ock rov­fåg­lar kom­ma emot hen­ne från al­la si­dor.
Upp, sam­len till­ho­pa al­la mar­kens djur,
och lå­ten dem kom­ma för att äta!

¹⁰Her­dar i mängd för­där­va min vin­gård
och för­tram­pa min åker;
de gö­ra min skö­na åker
till en öde öken.
Man gör den till en öde­mark;
¹¹sör­jan­de och öde lig­ger den fram­för mig.
He­la lan­det öde­läg­ges,
ty ing­en fin­nes, som vill ak­ta på.

^…14Så sä­ger Her­ren om al­la de on­da gran­nar som för­gri­pa sig på den ar­ve­del jag har gi­vit åt mitt folk Is­ra­el: Se, jag skall rycka dem bort ur de­ras land, och Ju­da hus skall jag rycka un­dan i­från dem. ¹⁵Men där­ef­ter, se­dan jag har ryckt dem bort, skall jag åter för­bar­ma mig över dem och lå­ta dem kom­ma till­ba­ka, var och en till sin ar­ve­del och var och en till sitt land.

Stora Fredagen.