Jes. 49:8-15

Läsning från Jesaja

^49:8Så sä­ger Her­ren:
Jag bön­hör dig i be­hag­lig tid,
och jag hjäl­per dig på fräls­ning­ens dag;
jag skall be­va­ra dig och full­bor­da i dig för­bun­det med fol­ket,
så att du skall upp­rät­ta lan­det
och ut­skif­ta de för­öd­da arvs­lot­ter­na
⁹och sä­ga till de fång­na: ”Dra­gen ut”,
till dem som sit­ta i mörk­ret: ”Kom­men fram.”
De sko­la fin­na be­te ut­med vä­gar­na,
ja, be­tes­plat­ser på al­la ka­la höj­der;
¹⁰de sko­la var­ken hung­ra el­ler törs­ta,
öken­het­tan och so­len sko­la icke ska­da dem,
ty de­ras för­bar­ma­re skall le­da dem
och skall föra dem till vat­ten­käl­lor.
¹¹Och jag skall gö­ra al­la mi­na berg till öpp­na vä­gar,
och mi­na far­vä­gar sko­la byg­gas hö­ga.
¹²Se, där kom­ma de fjär­ran i­från,
ja, som­li­ga från norr och and­ra från väs­ter,
som­li­ga ock från si­né­er­nas land.
¹³Jub­len, I him­lar, och fröj­da dig, du jord,
och bris­ten ut i ju­bel, I berg;
ty Her­ren trös­tar sitt folk
och för­bar­mar sig över si­na be­tryck­ta.

¹⁴Men Si­on sä­ger: ”Her­ren har över­gi­vit mig,
Her­ren har för­gä­tit mig.”
¹⁵Kan då en mo­der för­gä­ta sitt barn,
så att hon icke har för­bar­man­de med sin livs­frukt?
Och om hon än kun­de för­gä­ta sitt barn,
så skul­le dock jag icke för­gä­ta dig.

Theofanias afton.