Jes. 52:13-54:1

Läsning från Jesaja

^52:13Se, min tjä­na­re skall ha­va fram­gång;
han skall bli­va upp­höjd och stor och högt upp­satt.
¹⁴Så­som många häp­na­de över ho­nom,
där­för att hans ut­se­en­de var van­ställt mer än and­ra män­ni­skors,
och hans ge­stalt o­an­sen­li­ga­re än and­ra män­ni­sko­barns,
¹⁵så skall han ock väcka för­und­ran hos många folk;
ja, ko­nung­ar sko­la för­stum­mas i för­und­ran över ho­nom.
Ty vad ald­rig har va­rit för­täljt för dem, det få de se,
och vad de ald­rig ha­va hört, det få de för­nim­ma.

^53:1Men vem trod­de vad som pre­di­ka­des för oss,
och för vem var Her­rens arm uppen­bar?
²Han sköt upp så­som en ringa tel­ning in­för ho­nom,
så­som ett rot­skott ur för­tor­kad jord.
Han ha­de ing­en ge­stalt el­ler fäg­ring;
när vi så­go på ho­nom, kun­de hans ut­se­en­de ej be­ha­ga oss.
³För­ak­tad var han och över­gi­ven av män­ni­skor,
en smär­tor­nas man och för­tro­gen med krank­het;
han var så­som en för vil­ken man sky­ler sitt an­sik­te,
så för­ak­tad att vi höl­lo ho­nom för in­tet.

⁴Men det var vå­ra krank­he­ter han bar,
vå­ra smär­tor, dem la­de han på sig,
me­dan vi höl­lo ho­nom för att va­ra hem­sökt,
tuk­tad av Gud och pi­nad.
⁵Ja, han var sar­gad för vå­ra över­trä­del­sers skull
och sla­gen för vå­ra miss­gär­ning­ars skull;
näpsten var lagd på ho­nom, för att vi skul­le få frid,
och ge­nom hans sår bli­va vi he­la­de.

⁶Vi gin­go al­la vil­se så­som får,
var och en av oss vil­le vand­ra sin egen väg,
men Her­ren lät al­las vår miss­gär­ning drab­ba ho­nom.
⁷Han blev plå­gad, fast­än han öd­mju­ka­de sig
och icke öpp­na­de sin mun,
lik ett lamm som fö­res bort att slak­tas,
och lik ett får som är tyst in­för dem som klip­pa det —
ja, han öpp­na­de icke sin mun.
⁸Un­dan våld och dom blev han bort­ta­gen,
men vem i hans släk­te be­tän­ker det­ta?
Ja, han ryck­tes bort i­från de le­van­des land,
och för mitt folks över­trä­del­ses skull kom plå­ga över ho­nom.
⁹Och bland de o­gud­ak­ti­ga fick hans sin grav
— bland de ri­ka kom han först, när han var död —
fast­än han ing­en o­rätt ha­de gjort,
och fast­än svek icke fanns i hans mun.
¹⁰Det be­ha­ga­de Her­ren att slå ho­nom med krank­het:
om hans liv så ble­ve ett skul­dof­fer,
då skul­le han få se av­kom­ling­ar och länge le­va,
och Her­rens vil­ja skul­le ge­nom ho­nom ha­va fram­gång.
¹¹Ja, av den ve­der­mö­da hans själ har ut­stått
skall han se frukt och så bli­va mät­tad;
ge­nom sin kun­skap skall han gö­ra många rätt­fär­di­ga,
han, den rätt­fär­di­ge, min tjä­na­re,
i det han bär de­ras miss­gär­ning­ar.
¹²Där­för skall jag till­skif­ta ho­nom hans lott bland de många,
och med tal­ri­ka ska­ror skall han få ut­skif­ta by­te,
ef­ter­som han ut­gav sitt liv i dö­den
och blev räk­nad bland över­trä­da­re,
han som bar mång­as syn­der
och bad för över­trä­dar­na.

^54:1Jub­la, du o­frukt­sam­ma,
du som icke har fött barn;
brist ut i ju­bel och ro­pa av fröjd,
du som icke har bli­vit mo­der.
Ty den en­sam­ma skall ha­va många barn,
fle­ra än den som har man, sä­ger Her­ren.

Stora Fredagen.