Luk. 15:11-32

Läsning från Lukasevangeliet

Vid den ti­den fram­la­de Je­sus des­sa ord: ^15:11“En man ha­de två sö­ner. ¹²Den yngs­te sa­de till fa­dern: ’Far, ge mig den del av för­mö­gen­he­ten som skall bli min.’ Då skif­ta­de fa­dern sin egen­dom mel­lan dem. ¹³Någ­ra da­gar se­na­re ha­de den yngs­te so­nen sålt allt han äg­de och gav sig i väg till ett främ­man­de land, och där slö­sa­de han bort sin för­mö­gen­het på ett liv i ut­sväv­ning­ar. ¹⁴När han ha­de gjort av med allt blev det svår hung­ers­nöd i lan­det, och han bör­ja­de li­da nöd. ¹⁵Han gick och tog tjänst hos en väl­bär­gad man i det lan­det, och den­ne skick­a­de ut ho­nom på si­na ägor för att vak­ta svin. ¹⁶Han ha­de gär­na ve­lat äta sig mätt på frö­ski­dor­na som svi­nen åt, men ing­en lät ho­nom få nå­got. ¹⁷Då kom han till be­sin­ning och tänk­te: ’Hur många dag­lö­na­re hos min far har in­te mat i över­flöd, och här sväl­ter jag ihjäl. ¹⁸Jag ger mig av hem till min far och sä­ger till ho­nom: Far, jag har syn­dat mot him­len och mot dig. ¹⁹Jag är in­te läng­re värd att kal­las din son. Låt mig få gå som en av di­na dag­lö­na­re.’ ²⁰Och han gav sig av hem till sin far. Re­dan på långt håll fick fa­dern syn på ho­nom. Han fyll­des av med­li­dan­de och sprang emot ho­nom och om­fam­na­de och kyss­te ho­nom. ²¹So­nen sa­de: ’Far, jag har syn­dat mot him­len och mot dig, jag är in­te läng­re värd att kal­las din son.’ ²²Men fa­dern sa­de till si­na tjä­na­re: ’Skyn­da er att ta fram min fi­nas­te dräkt och klä ho­nom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans föt­ter. ²³Och häm­ta göd­kal­ven och slak­ta den, så skall vi äta och hål­la fest. ²⁴Min son var död och le­ver igen, han var för­lo­rad och är åter­fun­nen.’ Och fes­ten bör­ja­de.

²⁵Men den älds­te so­nen var ute på fäl­ten. När han på vä­gen hem när­ma­de sig hu­set hör­de han mu­sik och dans. ²⁶Han kal­la­de på en av tjä­nar­na och frå­ga­de vad som stod på. ²⁷Tjä­na­ren sva­ra­de: ’Din bror har kom­mit hem, och din far har lå­tit slak­ta göd­kal­ven där­för att han har fått till­ba­ka ho­nom väl­be­hål­len.’ ²⁸Då blev han arg och vil­le in­te gå in. Fa­dern kom ut och för­sök­te ta­la ho­nom till rät­ta, ²⁹men han sva­ra­de: ’Här har jag tjä­nat dig i al­la des­sa år och ald­rig över­trätt nå­got av di­na bud, och mig har du ald­rig gett ens en kil­ling att fes­ta på med mi­na vän­ner. ³⁰Men när han kom­mer hem, din son som har levt upp din egen­dom till­sam­mans med ho­ror, då slak­tar du göd­kal­ven.’ ³¹Fa­dern sa­de till ho­nom: ’Mitt barn, du är all­tid hos mig, och allt mitt är ditt. ³²Men nu mås­te vi hål­la fest och va­ra gla­da, för din bror var död och le­ver igen, han var för­lo­rad och är åter­fun­nen.’”

3:e Söndagen före fastan.