Luk. 19:29-40; 22:7-39

Läsning från Lukasevangeliet

Vid den ti­den, ^19:29när Je­sus när­ma­de sig Bet­fa­ge och Be­ta­nia vid det berg som kal­las Oliv­ber­get, skick­a­de han i väg två av lär­jung­ar­na ³⁰och sa­de: “Gå till byn rakt fram­för er. När ni kom­mer in i den skall ni fin­na en un­gås­na som står bun­den där, en som än­nu ing­en har sut­tit på. Ta den och led hit den. ³¹Om nå­gon frå­gar er var­för ni tar den skall ni sva­ra: Her­ren be­hö­ver den.” ³²De bå­da lär­jung­ar­na gav sig i väg och fann allt va­ra som han ha­de sagt. ³³När de skul­le ta ås­nan sa­de de som äg­de den: “Var­för tar ni ås­nan?” ³⁴De sva­ra­de: “Her­ren be­hö­ver den.” ³⁵Och de led­de den till Je­sus och la­de si­na mant­lar på den och hjälp­te ho­nom upp. ³⁶Där han kom ri­dan­de bred­de folk ut si­na mant­lar på vä­gen.

³⁷Då han när­ma­de sig sta­den och var på väg ner från Oliv­ber­get bör­ja­de he­la ska­ran av lär­jung­ar i sin gläd­je ljud­ligt pri­sa Gud för al­la de un­der­verk de ha­de sett: ³⁸“Väl­sig­nad är han som kom­mer, ko­nung­en, i Her­rens namn. Fred i him­len och ära i höj­den.” ³⁹Någ­ra fa­ri­se­er i folk­mas­san sa­de då till ho­nom: “Mäs­ta­re, säg åt di­na lär­jung­ar att slu­ta.” ⁴⁰Han sva­ra­de: “Jag sä­ger er att om de ti­ger kom­mer ste­nar­na att ro­pa.”

^…22:7Så kom det o­sy­ra­de brö­dets dag, då påsklam­men skul­le slak­tas. ⁸Och Je­sus sän­de i väg Petrus och Jo­han­nes och sa­de: “Gå och gör i ord­ning påsk­mål­ti­den åt oss.” ⁹De frå­ga­de var de skul­le gö­ra det. ¹⁰Han sva­ra­de: “När ni kom­mer in i sta­den mö­ter ni en man som bär på en vat­ten­kru­ka. Följ ef­ter ho­nom till det hus som han går in i ¹¹och säg till den som äger hu­set: Mäs­ta­ren frå­gar var sa­len är där han kan äta påsk­mål­ti­den med si­na lär­jung­ar. ¹²Då vi­sar han er till ett stort rum i över­vå­ning­en som står fär­digt. Där skall ni gö­ra i ord­ning mål­ti­den.” ¹³De gick och fann att allt var som han ha­de sagt, och de ord­na­de för påsk­mål­ti­den.

¹⁴När stun­den var in­ne la­de han sig till bords till­sam­mans med a­post­lar­na. ¹⁵Han sa­de till dem: “Hur har jag in­te läng­tat ef­ter att få äta den­na påsk­mål­tid med er in­nan mitt li­dan­de bör­jar. ¹⁶Jag sä­ger er: jag kom­mer in­te att äta den igen förr­än den får sin full­kom­ning i Guds ri­ke.” ¹⁷Man räck­te ho­nom en bä­ga­re, och han tack­a­de Gud och sa­de: “Ta det­ta och de­la det mel­lan er. ¹⁸Jag sä­ger er: från den­na stund skall jag in­te dricka av det som vin­stock­en ger förr­än Guds ri­ke har kom­mit.” ¹⁹Se­dan tog han ett bröd, tack­a­de Gud, bröt det och gav åt dem och sa­de: “Det­ta är min kropp som blir off­rad för er. Gör det­ta till min­ne av mig.” ²⁰Ef­ter mål­ti­den tog han på sam­ma sätt bä­ga­ren och sa­de: “Den­na bä­ga­re är det nya för­bun­det ge­nom mitt blod, som blir ut­gju­tet för er. ²¹Dock, den som för­rå­der mig har sin hand här på bor­det till­sam­mans med mig. ²²Män­ni­sko­so­nen går den väg som är be­stämd, men ve den män­ni­ska ge­nom vil­ken han blir för­rådd!” ²³Då bör­ja­de de frå­ga var­and­ra vem av dem det var som skul­le gö­ra det­ta.

²⁴Se­dan kom de att tvis­ta om vil­ken av dem som skul­le an­ses va­ra den störs­te. ²⁵Då sa­de han till dem: “Kung­ar­na upp­trä­der som her­rar över si­na folk, och de som har mak­ten lå­ter kal­la sig fol­kets väl­gö­ra­re. ²⁶Men med er är det an­nor­lun­da: den störs­te bland er skall va­ra som den yngs­te, och den som är le­da­re skall va­ra som tjä­na­ren. ²⁷Vem är störst, den som lig­ger till bords el­ler den som be­tjä­nar ho­nom? Är det in­te den som lig­ger till bords? Men jag är mitt i­bland er som er tjä­na­re. ²⁸Ni är de som har stan­nat kvar hos mig un­der mi­na pröv­ning­ar, ²⁹och sam­ma kunga­vär­dighet som min fa­der har till­de­lat mig till­de­lar jag er. ³⁰Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt ri­ke, och ni skall sit­ta på tro­ner och dö­ma Is­ra­els tolv stam­mar.

³¹Simon, Simon. Sa­tan har ut­ver­kat åt sig att få sål­la er som ve­te. ³²Men jag har bett för dig att din tro in­te skall ta slut. Och när du en gång har vänt till­ba­ka, så styrk di­na brö­der.” ³³Simon sa­de: “Med dig, her­re, är jag be­redd att gå bå­de i fäng­el­se och i dö­den.” ³⁴Han sva­ra­de: “Jag sä­ger dig, Petrus: tup­pen skall in­te ga­la i natt förr­än du tre gång­er har för­ne­kat att du kän­ner mig.”

³⁵Se­dan sa­de han till dem: “När jag sän­de ut er ut­an pen­ning­pung, på­se el­ler san­da­ler, be­höv­de ni då sak­na nå­got?” – “Nej, ing­en­ting”, sva­ra­de de. ³⁶Då sa­de han: “Men nu skall den som har en pen­ning­pung ta med sig den, och li­ka­så på­sen, och den som är ut­an peng­ar skall säl­ja sin man­tel och kö­pa sig ett svärd. ³⁷Jag sä­ger er att med mig skall det ord i skrif­ten gå i upp­fyl­lel­se som ly­der: Han räk­na­des till de lag­lö­sa. Ty nu full­bor­das det som är sagt om mig.” – ³⁸“Her­re”, sa­de de, “här är två svärd.” – “Det är bra”, sva­ra­de han.

³⁹Se­dan gick han ut ur sta­den och be­gav sig som van­ligt till Oliv­ber­get, och lär­jung­ar­na följ­de med.

Måndagen före fastan.