Luk. 20:27-44

Läsning från Lukasevangeliet

Vi den ti­den ^20:27kom någ­ra sad­du­ke­er – de för­ne­kar att det finns en upp­stån­del­se – till Je­sus och frå­ga­de: ²⁸“Mäs­ta­re, Mo­se lär oss ju i skrif­ten att om nå­gon har en gift bror som dör barn­lös, så skall han gif­ta sig med än­kan och skaf­fa ef­ter­kom­man­de åt bro­dern. ²⁹Nu fanns det sju brö­der. Den förs­te gif­te sig och dog barn­lös. ³⁰Den and­re ³¹och den tred­je gif­te sig med än­kan, li­ka­så de åter­stå­en­de, och al­la sju dog ut­an att läm­na barn ef­ter sig. ³²Slut­li­gen dog ock­så kvin­nan. ³³Hur blir det med hen­ne vid upp­stån­del­sen, vems hust­ru blir hon? Al­la sju ha­de ju haft hen­ne som hust­ru.” ³⁴Je­sus sva­ra­de: “Den­na värl­dens män­ni­skor gif­ter sig och blir bort­gif­ta, ³⁵men de som be­finns vär­di­ga att kom­ma till den and­ra värl­den och upp­stå från de dö­da, de gif­ter sig in­te och blir in­te bort­gif­ta. ³⁶De kan ju in­te me­ra dö, de är som äng­lar, och de är Guds sö­ner, ef­ter­som de har fått upp­stå. ³⁷Att de dö­da upp­står har ock­så Mo­se vi­sat i stäl­let om törn­bus­ken, där han kal­lar Her­ren för Ab­ra­hams Gud och Isaks Gud och Ja­kobs Gud. ³⁸Gud är in­te en gud för dö­da ut­an för le­van­de, ty för ho­nom är al­la le­van­de.” ³⁹Då sa­de någ­ra skrift­lär­da: “Mäs­ta­re, det var bra sva­rat”, ⁴⁰för de vå­ga­de in­te stäl­la fler frå­gor till ho­nom.

⁴¹Han sa­de till dem: “Hur kan man sä­ga att Mes­si­as är Da­vids son? ⁴²Da­vid sä­ger ju själv i Psal­ta­ren: Her­ren sa­de till min her­re: Sätt dig på min hög­ra si­da, ⁴³så skall jag läg­ga di­na fi­en­der som en pall un­der di­na föt­ter. ⁴⁴Da­vid kal­lar ho­nom allt­så her­re, hur kan han då va­ra Da­vids son?”

29:e Måndagen efter Pingst.