Luk. 22:39-42, 45-23:1

Läsning från Lukasevangeliet

Vid den ti­den ^22:39gick Je­sus ut ur sta­den och be­gav sig som van­ligt till Oliv­ber­get, och lär­jung­ar­na följ­de med. ⁴⁰När han kom dit sa­de han till dem: “Be att ni in­te ut­sätts för pröv­ning.” ⁴¹Själv drog han sig un­dan i­från dem, un­ge­fär ett sten­kast, föll på knä och bad: ⁴²“Fa­der, om du vill det, så ta bort den­na bä­ga­re från mig. Men låt din vil­ja ske, in­te min.”

^…45När han steg upp från bö­nen och kom till­ba­ka till lär­jung­ar­na fann han att de ha­de som­nat, tyng­da av sorg, ⁴⁶och han sa­de till dem: “Hur kan ni so­va! Stig upp och be att ni in­te ut­sätts för pröv­ning.”

⁴⁷Me­dan han än­nu ta­la­de kom det en stor ska­ra män­ni­skor. Han som het­te Ju­das, en av de tolv, vi­sa­de vä­gen, och han gick fram till Je­sus för att kys­sa ho­nom. ⁴⁸Je­sus sa­de till ho­nom: “Ju­das, för­rå­der du Män­ni­sko­so­nen med en kyss?” ⁴⁹När de som var med Je­sus såg vad som skul­le hän­da sa­de de: “Her­re, skall vi ta till vå­ra svärd?” ⁵⁰Och en av dem slog till mot övers­te­präs­tens tjä­na­re och högg av ho­nom hög­ra ö­rat. ⁵¹Men då sa­de Je­sus: “Nu räck­er det.” Och han rör­de vid man­nens ö­ra och läk­te ho­nom. ⁵²Se­dan sa­de Je­sus till de övers­te­präs­ter och of­fi­ce­ra­re vid tem­pel­vak­ten och älds­te som ha­de kom­mit dit för att gri­pa ho­nom: “Som mot en rö­va­re har ni gått ut med svärd och på­kar. ⁵³Dag ef­ter dag var jag hos er i temp­let, och ni lyf­te in­te er hand mot mig. Men det­ta är er stund, nu har mörk­ret mak­ten.”

⁵⁴De grep ho­nom och för­de ho­nom till övers­te­präs­tens hus. Petrus följ­de ef­ter på av­stånd. ⁵⁵De gjor­de upp en eld mitt på går­den och slog sig ner om­kring den, och Petrus sat­te sig mitt i­bland dem. ⁵⁶En tjäns­te­flicka fick se ho­nom där han satt i elds­ke­net, och hon såg no­ga på ho­nom och sa­de: “Den där man­nen var ock­så med ho­nom.” ⁵⁷Men Petrus för­ne­ka­de det: “Nej, jag kän­ner ho­nom in­te.” ⁵⁸Strax ef­ter­åt fick en an­nan syn på ho­nom och sa­de: “Du hör ock­så till dem.” Petrus sa­de: “Nej, det gör jag in­te.” ⁵⁹En tim­me se­na­re var det nå­gon som för­säk­ra­de: “Visst var den där ock­så med ho­nom, och han är ju från Ga­li­leen.” ⁶⁰Men Petrus sa­de: “Jag för­står in­te vad du me­nar.” Och just som han sa­de det gol en tupp. ⁶¹Då vän­de sig Her­ren om och såg på Petrus, och Petrus kom ihåg det­ta som Her­ren ha­de sagt till ho­nom: “In­nan tup­pen gal i natt har du för­ne­kat mig tre gång­er”, ⁶²och han gick ut och grät bit­tert.

⁶³Män­nen som be­va­ka­de Je­sus slog ho­nom och gjor­de narr av ho­nom. ⁶⁴De band för ögo­nen på ho­nom och sa­de: “Vi­sa nu att du är pro­fet. Vem var det som slog dig?” ⁶⁵Och de ös­te glåp­ord över ho­nom.

⁶⁶När det blev dag sam­la­des fol­kets älds­te, bå­de övers­te­präs­ter och skrift­lär­da. Han för­des in till rå­det ⁶⁷och de frå­ga­de: “Är du Mes­si­as, så säg oss det.” Han sva­ra­de: “Om jag sä­ger det kom­mer ni in­te att tro det, ⁶⁸och om jag bör­jar frå­ga kom­mer ni in­te att sva­ra. ⁶⁹Men här­ef­ter skall Män­ni­sko­so­nen sit­ta på den gu­dom­li­ga mak­tens hög­ra si­da.” ⁷⁰Då sa­de de al­le­sam­mans: “Du är allt­så Guds son?” Han sva­ra­de: “Ni själ­va sä­ger att jag är det.” ⁷¹Då sa­de de: “Be­hö­ver vi fler vitt­nes­mål? Vi har ju hört det ur hans egen mun.”

^23:1Al­la de för­sam­la­de bröt nu upp och för­de ho­nom till Pi­la­tus.