Luk. 23:2-34, 44-56

Läsning från Lukasevangeliet

Vid den ti­den för­de fol­kets älds­te, bå­de övers­te­präs­ter och skrift­lär­da, Je­sus till Pi­la­tus. ^23:2Där an­kla­ga­de de ho­nom och sa­de: “Vi har fun­nit att den här man­nen för­le­der vårt folk, han vill för­hind­ra att vi be­ta­lar skatt till kej­sa­ren och sä­ger sig va­ra Mes­si­as och kung.” ³Pi­la­tus frå­ga­de ho­nom: “Du är allt­så ju­dar­nas kung?” Han sva­ra­de: “Du själv sä­ger det.” ⁴Då sa­de Pi­la­tus till övers­te­präs­ter­na och folk­mas­san: “Jag kan in­te fin­na nå­got brotts­ligt hos den här man­nen.” ⁵Men de stod på sig: “Han het­sar upp fol­ket i he­la Ju­deen med sin un­der­vis­ning, från Ga­li­leen och än­da hit.”

⁶När Pi­la­tus hör­de det­ta frå­ga­de han om man­nen var från Ga­li­leen, ⁷och när han fick ve­ta att han kom från He­ro­des om­rå­de skick­a­de han ho­nom vi­da­re till den­ne, som ock­så han be­fann sig i Je­ru­sa­lem un­der de da­gar­na.

⁸När He­ro­des såg Je­sus blev han myck­et glad. Han ha­de länge ve­lat träf­fa ho­nom ef­ter­som han ha­de hört ta­las om ho­nom, och han hop­pa­des få se ho­nom ut­fö­ra nå­got teck­en. ⁹Nu ställ­de han en mängd frå­gor till ho­nom, men Je­sus sva­ra­de in­te. ¹⁰Övers­te­präs­ter­na och de skrift­lär­da stod där och an­kla­ga­de ho­nom häf­tigt. ¹¹He­ro­des och hans sol­da­ter fyll­des då av för­akt för ho­nom och gjor­de narr av ho­nom ge­nom att sät­ta på ho­nom en prakt­full man­tel. Se­dan skick­a­de han ho­nom till­ba­ka till Pi­la­tus. ¹²Den da­gen blev He­ro­des och Pi­la­tus vän­ner; för­ut ha­de det rått fi­end­skap mel­lan dem.

¹³Pi­la­tus kal­la­de sam­man övers­te­präs­ter­na och råds­med­lem­mar­na och fol­ket ¹⁴och sa­de: “Ni har fört hit den här man­nen och an­kla­gat ho­nom för att upp­vig­la fol­ket. Jag har nu för­hört ho­nom i er när­va­ro men kan in­te fin­na ho­nom skyl­dig till nå­got av det som ni an­kla­gar ho­nom för. ¹⁵Det kan in­te He­ro­des hel­ler, och där­för har han skick­at till­ba­ka ho­nom till oss. Han har in­te gjort nå­got som för­tjä­nar dö­den. ¹⁶Jag skall ge ho­nom en läxa, se­dan släp­per jag ho­nom.” ¹⁸Då skrek he­la ho­pen: “Dö­da ho­nom och låt oss få Ba­rab­bas fri.” (¹⁹Det var en man som ha­de satts i fäng­el­se för ett upp­lopp i sta­den och för mord.) ²⁰Pi­la­tus tog till or­da igen; han vil­le gär­na fri­ge Je­sus. ²¹Men då ro­pa­de de i ett: “Kors­fäst, kors­fäst ho­nom!” ²²För tred­je gång­en sa­de Pi­la­tus: “Vad har han gjort för ont? Jag kan in­te fin­na ho­nom skyl­dig till nå­got som för­tjä­nar dö­den. Jag skall ge ho­nom en läxa, se­dan släp­per jag ho­nom.” ²³Men de skrek he­la ti­den och kräv­de att han skul­le kors­fäs­tas. De­ras ro­pan­de gjor­de ver­kan, ²⁴och Pi­la­tus be­slöt att lå­ta dem få vad de kräv­de. ²⁵Han fri­gav man­nen som satt i fäng­el­se för upp­lopp och mord, den som de vil­le ha fri, men Je­sus ut­läm­na­de han, så att de fick gö­ra som de vil­le.

²⁶När de för­de bort ho­nom hej­da­de de en man från Ky­re­ne som het­te Simon och som var på väg in från lan­det och lät ho­nom ta kor­set på sig och bä­ra det ef­ter Je­sus. ²⁷En stor folk­mas­sa följ­de med, och kvin­nor som sörj­de och kla­ga­de över ho­nom. ²⁸Je­sus vän­de sig om och sa­de till dem: “Je­ru­sa­lems dött­rar, gråt in­te över mig, gråt över er själ­va och era barn. ²⁹Det kom­mer en tid då man skall sä­ga: Sa­li­ga de o­frukt­sam­ma, de mo­der­liv som in­te har fött och de bröst som in­te har gett di. ³⁰Då skall man sä­ga till ber­gen: Fall över oss, och till höj­der­na: Dölj oss. ³¹Ty om man gör så med det grö­na trä­det, vad skall då in­te ske med det för­tor­ka­de?”

³²De för­de ock­så ut två för­bry­ta­re för att av­rät­ta dem till­sam­mans med ho­nom. ³³När de kom till den plats som kal­las Skal­len kors­fäs­te de ho­nom och för­bry­tar­na, den ene till hö­ger och den and­re till väns­ter. ³⁴Je­sus sa­de: “Fa­der, för­låt dem, de vet in­te vad de gör.” De de­la­de upp hans klä­der och kas­ta­de lott om dem.

^…44Det var nu kring sjät­te tim­men. Då blev det mörkt över he­la jor­den än­da till ni­on­de tim­men, ⁴⁵det var so­len som för­mör­ka­des. För­häng­et i temp­let brast mitt i­tu. ⁴⁶Och Je­sus ro­pa­de med hög röst: “Fa­der, i di­na hän­der läm­nar jag min an­de.” När han sagt det­ta slu­ta­de han att an­das.

⁴⁷Of­fi­ce­ren, som såg det som hän­de, pri­sa­de Gud och sa­de: “Han var verk­li­gen en rätt­fär­dig man.” ⁴⁸När folk­mas­san som sam­lats där som å­skå­da­re ha­de sett vad som hän­de, vän­de de hem­åt och slog med hän­der­na mot brös­tet. ⁴⁹Men al­la hans vän­ner, och bland dem kvin­nor­na som ha­de följt med ho­nom från Ga­li­leen, stod på av­stånd och såg allt­sam­mans.

⁵⁰Nu fanns det en råds­her­re vid namn Jo­sef, en god och rätt­fär­dig man ⁵¹som in­te ha­de haft nå­gon del i de andras be­slut och åt­gär­der. Han var från A­ri­ma­ta­ia, en stad i Ju­deen, och han vän­ta­de på Guds ri­ke. ⁵²Jo­sef gick till Pi­la­tus och bad att få Je­su kropp. ⁵³Han tog ner den, svep­te den i lin­ne­tyg och la­de den i en klipp­grav där än­nu ing­en ha­de bli­vit lagd. ⁵⁴Det var för­be­re­del­se­dag, och sab­ba­ten skul­le just bör­ja.

⁵⁵Kvin­nor­na som ha­de kom­mit från Ga­li­leen till­sam­mans med Je­sus följ­de med och såg gra­ven och hur hans kropp la­des där. ⁵⁶När de ha­de åter­vänt hem gjor­de de i ord­ning väl­luk­tan­de kryd­dor och ol­jor, och sab­ba­ten till­bring­a­de de ef­ter la­gens bud i still­het.

Torsdagen före fastan.