Luk. 24:12-35

Läsning från Lukasevangeliet

Vid den ti­den, ^24:12sprang Petrus bort till gra­ven. När han lu­ta­de sig in såg han ba­ra lin­ne­svep­ning­en lig­ga där, och han gick där­i­från full av und­ran över det som ha­de hänt.

¹³Sam­ma dag var två lär­jung­ar på väg till en by som lig­ger en mil från Je­ru­sa­lem och som he­ter Em­maus. ¹⁴De ta­la­de med var­and­ra om allt det som ha­de hänt. ¹⁵Me­dan de gick där och sam­ta­la­de och dis­ku­te­ra­de kom Je­sus själv och slog föl­je med dem. ¹⁶Men de­ras ögon var för­blin­da­de och de kän­de in­te igen ho­nom. ¹⁷Han frå­ga­de: “Vad är det ni går här och ta­lar med var­and­ra om?” De stan­na­de och såg sorgs­na ut, ¹⁸och den ene, som het­te Kle­o­pas, sva­ra­de: “Du mås­te va­ra den en­de som har va­rit i Je­ru­sa­lem och in­te vet vad som har hänt där un­der des­sa da­gar.” – ¹⁹“Vad har hänt?” frå­ga­de han. De sva­ra­de: “Det­ta med Je­sus från Na­sa­ret, han som var en pro­fet, mäk­tig i ord och gär­ning in­för Gud och he­la fol­ket. ²⁰Han blev ut­läm­nad av vå­ra övers­te­präs­ter och råds­her­rar, och de fick ho­nom dömd till dö­den och kors­fäst, ²¹me­dan vi hop­pa­des att han var den som skall be­fria Is­ra­el. Men till allt det­ta kom­mer att det är tred­je da­gen se­dan det här hän­de, ²²och nu har någ­ra kvin­nor bland oss gjort oss upp­ska­ka­de. De var vid gra­ven ti­digt i mor­se ²³men fann in­te hans kropp, och då kom de till­ba­ka och be­rät­ta­de att de i en syn ha­de sett äng­lar som sa­de att han le­ver. ²⁴Någ­ra av de vå­ra gick ut till gra­ven, och de fann att det var så som kvin­nor­na ha­de sagt. Ho­nom själv såg de in­te.” ²⁵Då sa­de han: “För­står ni så li­te, är ni så trö­ga till att tro på det som pro­fe­ter­na har sagt? ²⁶Skul­le in­te Mes­si­as li­da det­ta och gå in i sin här­lig­het?” ²⁷Och med bör­jan hos Mo­se och al­la pro­fe­ter­na för­kla­ra­de han för dem vad som står om ho­nom över­allt i skrif­ter­na.

²⁸De var näs­tan fram­me vid byn dit de skul­le, och han såg ut att vil­ja gå vi­da­re, ²⁹men de höll kvar ho­nom och sa­de: “Stan­na hos oss. Det bör­jar bli kväll och da­gen är snart slut.” Då följ­de han med in och stan­na­de hos dem. ³⁰När han se­dan låg till bords med dem tog han brö­det, läs­te tack­bö­nen, bröt det och gav åt dem. ³¹Då öpp­na­des de­ras ögon och de kän­de igen ho­nom, men han för­svann ur de­ras å­syn. ³²Och de sa­de till var­and­ra: “Brann in­te vå­ra hjär­tan när han ta­la­de till oss på vä­gen och ut­la­de skrif­ter­na för oss?”

³³De bröt ge­nast upp och åter­vän­de till Je­ru­sa­lem, där de fann de el­va och al­la de and­ra för­sam­la­de, ³⁴och des­sa sa­de: “Her­ren har verk­li­gen bli­vit upp­väckt och han har vi­sat sig för Simon.” ³⁵Själ­va be­rät­ta­de de då vad som ha­de hänt dem på vä­gen och hur han ha­de gett sig till kän­na för dem ge­nom att bry­ta brö­det.

Tisdagen efter Påsk och Uppståndelsedagar i morgongudstjänsten.