Luk. 2:20-21, 40-52

Läsning från Lukasevangeliet

Vid den ti­den ^2:20vän­de her­dar­na till­ba­ka och pri­sa­de och lo­va­de Gud för vad de ha­de fått hö­ra och se: allt var så som det ha­de sagts dem.

²¹När åt­ta da­gar ha­de gått och man skul­le om­skä­ra poj­ken fick han nam­net Je­sus, det som äng­eln ha­de gett ho­nom in­nan hans mor blev ha­van­de.

^…40Poj­ken väx­te och fyll­des av styr­ka och vis­het, och Guds väl­be­hag var med ho­nom.

⁴¹Hans för­äld­rar bru­ka­de var­je år be­ge sig till Je­ru­sa­lem vid påsk­hög­ti­den. ⁴²Ock­så när Je­sus var tolv år gam­mal gick de dit upp som se­den var vid hög­ti­den. ⁴³Då fes­ten var över och de skul­le hem igen, stan­na­de poj­ken Je­sus kvar i Je­ru­sa­lem ut­an att för­äld­rar­na viss­te om det. ⁴⁴De gick en dags­led i tron att han var med i res­säll­ska­pet och frå­ga­de se­dan ef­ter ho­nom bland släk­ting­ar och be­kan­ta. ⁴⁵När de in­te hit­ta­de ho­nom vän­de de till­ba­ka till Je­ru­sa­lem och le­ta­de ef­ter ho­nom där. ⁴⁶Ef­ter tre da­gar fann de ho­nom i temp­let, där han satt mitt bland lä­rar­na och lyss­na­de och ställ­de frå­gor. ⁴⁷Al­la som hör­de ho­nom häp­na­de över hans för­stånd och de svar han gav. ⁴⁸För­äld­rar­na blev be­stör­ta när de såg ho­nom, och hans mor sa­de till ho­nom: “Barn, hur kun­de du gö­ra så mot oss? Din far och jag har le­tat ef­ter dig och va­rit myck­et oro­li­ga.” ⁴⁹Han sva­ra­de: “Var­för skul­le ni le­ta ef­ter mig? Viss­te ni in­te att jag mås­te va­ra hos min fa­der?” ⁵⁰Men de för­stod in­te vad han me­na­de med si­na ord. ⁵¹Se­dan följ­de han med dem ner till Na­sa­ret, och han lyd­de dem i allt. Hans mor be­va­ra­de allt det­ta i sitt hjär­ta. ⁵²Och Je­sus blev äld­re och vi­sa­re och vann Guds och män­ni­skors väl­be­hag.