Mark. 12:28-37

Läsning från Markusevangeliet

Vid den ti­den, ^12:28då en av de skrift­lär­da som hör­de sad­du­ke­er­na dis­ku­te­ra med Je­sus märk­te hur väl han sva­ra­de, kom han fram och frå­ga­de ho­nom: “Vil­ket är det vik­ti­gas­te bu­det av al­la?” ²⁹Je­sus sva­ra­de: “Vik­ti­gast är det­ta: Hör, Is­ra­el, Her­ren, vår Gud, är den en­de Her­ren, ³⁰och du skall äls­ka Her­ren, din Gud, av he­la ditt hjär­ta, av he­la din själ, av he­la ditt för­stånd och av he­la din kraft. ³¹Se­dan kom­mer det­ta: Du skall äls­ka din näs­ta­som dig själv. Nå­got stör­re bud än des­sa finns in­te.” ³²Den skrift­lär­de sa­de: “Du har rätt, mäs­ta­re! Det är som du sä­ger: han är den en­de, det finns ing­en an­nan än han. ³³Att äls­ka ho­nom av he­la sitt hjär­ta, av he­la sitt för­stånd och av he­la sin kraft och att äls­ka sin näs­ta som sig själv, det är mer än al­la bränn­of­fer och and­ra of­fer.” ³⁴När Je­sus hör­de att man­nen sva­ra­de klokt sa­de han: “Du har in­te långt till Guds ri­ke.” Se­dan vå­ga­de ing­en frå­ga ho­nom me­ra.

³⁵Då Je­sus un­der­vi­sa­de i temp­let frå­ga­de han: “Hur kan de skrift­lär­da sä­ga att Mes­si­as är Da­vids son? ³⁶Da­vid har ju själv sagt, ge­nom den he­li­ga an­den: Her­ren sa­de till min her­re: Sätt dig på min hög­ra si­da, så skall jag läg­ga di­na fi­en­der un­der di­na föt­ter. ³⁷Da­vid kal­lar ho­nom allt­så her­re, hur kan han då va­ra Da­vids son?”

Allt fol­ket lyss­na­de gär­na på ho­nom.

4:e Onsdagen före fastan.