Mark. 14:10-42

Läsning från Markusevangeliet

Vid den ti­den ^14:10gick Ju­das Is­ka­ri­ot, en av de tolv, till övers­te­präs­ter­na för att för­rå­da Je­sus. ¹¹De blev gla­da och lo­va­de att ge ho­nom peng­ar. Och han sök­te ef­ter ett lämp­ligt till­fäl­le att för­rå­da ho­nom.

¹²Förs­ta da­gen av det o­sy­ra­de brö­dets hög­tid, när påsklam­men slak­ta­des, frå­ga­de lär­jung­ar­na: “Vart vill du att vi skall gå för att ord­na påsk­mål­ti­den åt dig?” ¹³Då skick­a­de han i väg två av dem och sa­de åt dem: “Gå in till sta­den. Där mö­ter ni en man som bär på en vat­ten­kru­ka. Följ ef­ter ho­nom, ¹⁴och där han går in skall ni sä­ga till den som äger hu­set: Mäs­ta­ren frå­gar: Var är sa­len där jag kan äta påsk­mål­ti­den med mi­na lär­jung­ar? ¹⁵Då vi­sar han er till ett stort rum i över­vå­ning­en som re­dan står fär­digt. Där skall ni ord­na för oss.” ¹⁶Lär­jung­ar­na gav sig i väg, och när de kom in i sta­den fann de att allt var som han ha­de sagt, och de ord­na­de för påsk­mål­ti­den.

¹⁷På kväl­len kom han dit med de tolv. ¹⁸Me­dan de låg till bords och åt sa­de Je­sus: “San­ner­li­gen, en av er kom­mer att för­rå­da mig, han som äter med mig.” ¹⁹Då blev de be­drö­va­de och frå­ga­de ho­nom, den ene ef­ter den and­re: “Det är väl in­te jag?” ²⁰Han sva­ra­de: “Det är en av de tolv, han som dop­par i skå­len till­sam­mans med mig. ²¹Män­ni­sko­so­nen går bort, som det står skri­vet om ho­nom, men ve den män­ni­ska ge­nom vil­ken Män­ni­sko­so­nen blir för­rådd! Det ha­de va­rit bäst för den män­ni­skan om hon ald­rig ha­de bli­vit född.”

²²Me­dan de åt tog han ett bröd, läs­te tack­bö­nen, bröt det och gav åt dem och sa­de: “Ta det­ta, det är min kropp.” ²³Och han tog en bä­ga­re, tack­a­de Gud och gav åt dem, och de drack al­la ur den. ²⁴Han sa­de: “Det­ta är mitt blod, för­bunds­blo­det som blir ut­gju­tet för många. ²⁵San­ner­li­gen, ald­rig mer skall jag dricka av det vin­stock­en ger förr­än den dag då jag drick­er det nya vi­net i Guds ri­ke.”

²⁶När de ha­de sjung­it lov­sång­en gick de ut till Oliv­ber­get. ²⁷Där sa­de Je­sus till dem: “Ni skall al­la kom­ma på fall, ty det står skri­vet: Jag skall drä­pa her­den, och få­ren skall sking­ras. ²⁸Men när jag har upp­stått skall jag gå fö­re er till Ga­li­leen.” ²⁹Då sva­ra­de Petrus: “Även om al­la and­ra kom­mer på fall, så skall in­te jag gö­ra det!” ³⁰Je­sus sa­de: “San­ner­li­gen, re­dan i natt, in­nan tup­pen har galt två gång­er, skall du tre gång­er ha för­ne­kat mig.” ³¹Men Petrus för­säk­ra­de: “Om jag så mås­te dö med dig, skall jag ald­rig för­ne­ka dig.” Och det­sam­ma sa­de al­la de and­ra.

³²Så kom de till ett stäl­le som he­ter Get­se­ma­ne, och han sa­de till lär­jung­ar­na: “Sitt kvar här, me­dan jag ber.” ³³Men han tog med sig Petrus, Ja­kob och Jo­han­nes. Bä­van och ång­est kom över ho­nom, ³⁴och han sa­de till dem: “Min själ är be­drö­vad än­da till döds. Stan­na här och va­ka.” ³⁵Han gick li­te läng­re bort, föll ner på mar­ken och bad att få slip­pa den­na stund, om det var möj­ligt. ³⁶Han sa­de: “Ab­ba! Fa­der! För dig är all­ting möj­ligt. Ta den­na bä­ga­re från mig. Men in­te som jag vill, ut­an som du vill.” ³⁷När han kom till­ba­ka fann han att de sov, och han sa­de till Petrus: “Simon, so­ver du? Or­ka­de du in­te hål­la dig va­ken en en­da tim­me? ³⁸Va­ka, och be att ni in­te ut­sätts för pröv­ning. An­den vill, men krop­pen är svag.” ³⁹Så gick han bort igen och bad med sam­ma ord. ⁴⁰När han kom till­ba­ka fann han igen att de sov; de kun­de in­te hål­la ögo­nen öpp­na, och de viss­te in­te vad de skul­le sva­ra. ⁴¹För tred­je gång­en kom han till­ba­ka, och då sa­de han: “Ja, ni so­ver och vi­lar er! Det räck­er nu. Stun­den är in­ne, Män­ni­sko­so­nen skall över­läm­nas i syn­dar­nas hän­der. ⁴²Stig upp, låt oss gå. Här kom­mer han som skall för­rå­da mig.”

2:a Tisdagen före fastan.