Mark. 14:43-15:1

Läsning från Markusevangeliet

Vid den ti­den, ^14:43me­dan Je­sus ta­la­de med lär­jung­ar­na, kom Ju­das, en av de tolv, och med ho­nom en folk­hop med svärd och på­kar, ut­sänd från övers­te­präs­ter­na och de skrift­lär­da och de älds­te. ⁴⁴För­rä­da­ren ha­de kom­mit över­ens med dem om ett teck­en: “Den som jag kys­ser är det. Grip ho­nom och för bort ho­nom un­der sä­ker be­vak­ning!” ⁴⁵När han nu kom dit gick han ge­nast fram till Je­sus. “Rab­bi”, sa­de han och kyss­te ho­nom. ⁴⁶Då grep de Je­sus och höll fast ho­nom. ⁴⁷Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot övers­te­präs­tens tjä­na­re och högg av ho­nom ö­rat. ⁴⁸Då sa­de Je­sus till dem: “Som mot en rö­va­re har ni gått ut med svärd och på­kar för att fängs­la mig. ⁴⁹Var dag har jag va­rit med er i temp­let och un­der­vi­sat ut­an att ni har gri­pit mig. Men skrif­tens ord skul­le gå i upp­fyl­lel­se.” ⁵⁰Al­la över­gav ho­nom och flyd­de. ⁵¹En ung man som ba­ra ha­de ett lin­ne­skyn­ke på sig vil­le föl­ja med Je­sus. Ho­nom tog de fast, ⁵²men han läm­na­de skyn­ket kvar och sprang sin väg na­ken.

⁵³De för­de Je­sus till övers­te­präs­ten, och där sam­la­des al­la övers­te­präs­ter­na och de älds­te och de skrift­lär­da. ⁵⁴Petrus följ­de ef­ter på av­stånd, än­da in på övers­te­präs­tens gård, och där satt han se­dan bland tjä­nar­na och värm­de sig vid el­den. ⁵⁵Övers­te­präs­ter­na och he­la rå­det sök­te få fram vitt­nes­mål mot Je­sus för att kun­na dö­ma ho­nom till dö­den, men de lyck­a­des in­te. ⁵⁶Många vitt­na­de falskt mot ho­nom, och de­ras vitt­nes­mål stäm­de in­te över­ens. ⁵⁷Någ­ra kom med det fals­ka vitt­nes­må­let att de ha­de hört ho­nom sä­ga: ⁵⁸“Jag skall ri­va ner det­ta tem­pel som är byggt av män­ni­sko­hand och på tre da­gar byg­ga upp ett an­nat som in­te är gjort av män­ni­sko­hand.” ⁵⁹Men in­te hel­ler nu stäm­de vitt­nes­må­len över­ens. ⁶⁰Då res­te sig övers­te­präs­ten från sin plats och frå­ga­de Je­sus: “Skall du in­te sva­ra på de­ras be­skyll­ning­ar?” ⁶¹Men han teg och sva­ra­de ing­en­ting. Då ställ­de övers­te­präs­ten än­nu en frå­ga: “Är du Mes­si­as, den Väl­sig­na­des son?” ⁶²Je­sus sva­ra­de: “Det är jag, och ni skall få se Män­ni­sko­so­nen sit­ta på Mak­tens hög­ra si­da och kom­ma bland him­lens­moln.” ⁶³Då slet övers­te­präs­ten sön­der si­na klä­der och sa­de: “Vad skall vi nu med vitt­nen till? ⁶⁴Ni har hört hä­del­sen. Vad an­ser ni?” Al­la fann att han för­tjä­na­de dö­den. ⁶⁵Och någ­ra bör­ja­de spot­ta på ho­nom, de band för ögo­nen på ho­nom och slog ho­nom och sa­de: “Vi­sa att du är pro­fet!” Och vak­ter­na gav ho­nom ör­fi­lar.

⁶⁶Petrus var ne­re på går­den. Då kom en av övers­te­präs­tens tjäns­te­flick­or, ⁶⁷och när hon fick syn på ho­nom där han satt och värm­de sig såg hon på ho­nom och sa­de: “Du var ock­så med Je­sus, han från Na­sa­ret.” ⁶⁸Men Petrus för­ne­ka­de det­ta: “Jag för­står in­te alls vad du me­nar.” Och han gick ut på den ytt­re går­den. ⁶⁹När flick­an fick se ho­nom där sa­de hon åter­i­gen till dem som stod i när­he­ten: “Han är en av dem!” ⁷⁰Petrus för­ne­ka­de det på nytt. Strax ef­ter­åt sa­de de som stod där till Petrus: “Visst är du en av dem, du är ju från Ga­li­leen.” ⁷¹Då svor han och be­dy­ra­de: “Jag kän­ner in­te den där man­nen som ni ta­lar om!” ⁷²I sam­ma ögon­blick gol tup­pen för and­ra gång­en. Då kom Petrus ihåg det­ta som Je­sus ha­de sagt till ho­nom: “In­nan tup­pen har galt två gång­er skall du tre gång­er ha för­ne­kat mig.” Och han brast i gråt.

^15:1Ti­digt på mor­go­nen över­la­de övers­te­präs­ter­na med de älds­te och de skrift­lär­da, he­la rå­det. De lät bin­da Je­sus och för­de bort ho­nom och över­läm­na­de ho­nom till Pi­la­tus.

2:a Onsdagen före fastan.