Matt. 14:22-34

Läsning från Matteusevangeliet

Vid den ti­den, ^14:22be­fall­de Je­sus si­na lär­jung­ar att sti­ga i bå­ten och fa­ra i för­väg till and­ra si­dan sjön me­dan han skick­a­de hem fol­ket. ²³Så snart han ha­de gjort det gick han upp på ber­get för att va­ra för sig själv och be. Där var han en­sam när det blev kväll. ²⁴Bå­ten var då re­dan långt från land och käm­pa­de mot vå­gor­na, ef­ter­som det var mot­vind. ²⁵Strax fö­re gry­ning­en kom han till dem, gå­en­de på sjön. ²⁶När lär­jung­ar­na fick se ho­nom gå på sjön blev de för­skräck­ta och trod­de att det var en vål­nad, och de skrek av räds­la. ²⁷Men ge­nast ta­la­de Je­sus till dem och sa­de: “Lugn, det är jag. Var in­te räd­da.” ²⁸Petrus sva­ra­de: “Her­re, om det är du, så säg åt mig att kom­ma till dig på vatt­net.” ²⁹Han sa­de: “Kom!” och Petrus steg ur bå­ten och gick på vatt­net fram till Je­sus. ³⁰Men när han såg hur det blås­te blev han rädd. Han bör­ja­de sjun­ka och ro­pa­de: “Her­re, hjälp mig!” ³¹Je­sus sträck­te ge­nast ut han­den och grep tag i ho­nom. “Du tross­va­ge”, sa­de han. “Var­för tviv­la­de du?” ³²De steg i bå­ten, och vin­den la­de sig. ³³Och de som var i bå­ten föll ner för ho­nom och sa­de: “Du mås­te va­ra Guds son.”

³⁴När de ha­de fa­rit över sjön kom de till Gen­nesa­ret.

9:e Söndagen efter Pingst.