Maria av Egypten

Vår vördnadsvärda moder Maria av EgyptenVår vördnadsvärda moder Maria av Egypten

• Första April
  Vår vörd­nads­vär­da mo­der Maria av Egyp­tenVår vörd­nads­vär­da mo­der Maria av Egyp­ten
• 5:e Söndagen i stora fastan
  Äre­vör­di­ga Maria av Egyp­tenÄrev. Maria av Egyp­ten
  Gal. 3:23-29 | Luk. 7:36-50

Vår he­li­ga mo­der Maria kom från Egyp­ten, och tolv år gam­mal läm­na­de hon si­na för­äld­rar och res­te till Alex­and­ria. Där lev­de hon i ut­sväv­ning­ar och störs­ta sed­lös­het i sjut­ton år. Hon liv­när­de sig på all­mo­sor och lin­ne­väv­ning. Än­då gav hon sin kropp till var­je man, in­te dri­ven av fat­tig­dom som så många and­ra kvin­nor, ut­an som om hon brann av en eld av läng­tan som in­te kun­de till­freds­stäl­las av nå­gon­ting. När hon en dag såg en grupp li­by­er och egyp­ti­er som var på väg mot ham­nen följ­de hon ef­ter dem. Hon seg­la­de i­väg till­sam­mans med dem till Je­ru­sa­lem och er­bjöd sin kropp för att be­ta­la för re­san. När de på da­gen fö­re kor­sets upp­hö­jel­se nåd­de den he­li­ga sta­den följ­de hon med i en folk­mas­sa som träng­de sig fram mot Upp­stån­del­se­kyr­kan. Men när hon stod på trös­keln till kyr­kan fann hon att en o­syn­lig kraft hind­ra­de hen­ne från att gå in. Hon blev kvar vid trös­keln trots upp­re­pa­de för­sök, me­dan de and­ra pil­gri­mer­na pas­se­ra­de ge­nom dör­ren ut­an pro­blem. Läm­nad en­sam i ett hörn av nart­hex bör­ja­de hon in­se att det var hen­nes o­re­na liv som hind­ra­de hen­ne från att när­ma sig det he­li­ga kor­set. Hon grät myck­et och slog sig för brös­tet, och när hon fick se en ikon av Guds Mo­der bad hon till hen­ne: “All­ra­he­li­gas­te jung­fru som föd­de Gud i köt­tet, jag vet att jag in­te är vär­dig att be­skå­da din ikon, du som är ren i själ och kropp, för jag mås­te väcka av­sky hos dig, för­där­vad som jag är. Kom till min hjälp, lik­som Gud som föd­des av dig blev män­ni­ska och kom till vår hjälp för att kal­la syn­da­re till om­vän­del­se. Låt mig få trä­da in i kyr­kan så att jag kan fal­la ned in­för hans kors. Så snart jag har sett kor­set lo­var jag att av­stå värl­den och dess li­del­ser och föl­ja den väg du vi­sar mig till fräls­ning.”

Maria kän­de sig då plöts­ligt be­fri­ad från den kraft som höll hen­ne till­ba­ka. Hon kun­de nu gå in i kyr­kan där hon vör­da­de det he­li­ga kor­set in­ner­ligt. Se­dan åter­vän­de hon till Guds Mo­ders ikon och för­kla­ra­de sig re­do att föl­ja den väg som hon skul­le vi­sa hen­ne. En röst sva­ra­de hen­ne upp­i­från: “Om du går över Jor­dan­flo­den kom­mer du att fin­na vi­la där.”

När hon läm­na­de kyr­kan köp­te hon tre bröd för den all­mo­sa som hon fått av en pil­grim. Se­dan tog hon re­da på vä­gen till Jor­dan­flo­den, och på kväl­len kom hon till Jo­han­nes Dö­pa­rens kyr­ka. Ef­ter att ha tvät­tat sig i flo­dens vat­ten tog hon emot eu­ka­ristins he­li­ga mys­te­ri­er, åt se­dan ett halvt bröd och som­na­de på stran­den. Näs­ta mor­gon gick hon över flo­den och lev­de i ök­nen i fyr­tio­sju år ut­an att träf­fa nå­gon, var­ken män­ni­ska el­ler djur.

Un­der de förs­ta sjut­ton åren av vis­tel­sen i ök­nen slets hen­nes klä­der till tra­sor. Brin­nan­de av het­ta på da­gen och dar­ran­de av ky­la på nat­ten liv­när­de hon sig på vil­da ör­ter och röt­ter. Men mer än de fy­sis­ka pröv­ning­ar­na var hon tvung­en att mö­ta li­del­ser­nas våld­sam­ma an­grepp och min­net av si­na gam­la syn­der. Det­ta fick hen­ne att kas­ta sig ner på mar­ken och be Guds Mo­der om hjälp. Skyd­dad av Gud, som in­te vill nå­got an­nat än att syn­da­ren ska “åter­vän­da till ho­nom och le­va” (Hes 33:11), röj­de hon al­la li­del­ser ur sitt hjär­ta ge­nom den­na ex­tra­or­di­nä­ra a­ske­tism. På så vis kun­de hon om­vand­la det kötts­li­ga be­gä­rets eld till en flam­ma av gu­dom­lig kär­lek, vil­ket gjor­de att hon kun­de ut­här­da den o­för­son­li­ga ök­nen med gläd­je, som om hon vo­re en o­kropps­lig va­rel­se.

Ef­ter att de fyr­tio­sju åren ha­de gått såg en gam­mal man i Sto­ra fas­tans tid vid namn Zo­si­mos [4 april] en män­ni­ska i ök­nen vars kropp var svär­tad av so­len, och som ha­de ett ull­vitt hår som föll över ax­lar­na. Han sprang ef­ter den­na uppen­ba­rel­se, som flyd­de när han när­ma­de sig, och bad den att ge ho­nom sin väl­sig­nel­se och nå­got ord om fräls­ning. När han kom in­om hör­håll, kal­la­de Maria ho­nom vid namn och av­slö­ja­de för ho­nom att hon var en kvin­na. Hon bad ho­nom att kas­ta sin man­tel över hen­ne för att sky­la sin na­ken­het. Mun­ken var glad över att änt­li­gen ha träf­fat en guds­bä­ra­re som ha­de upp­nått klos­ter­li­vets full­änd­ning och på hans upp­ma­ning be­rät­ta­de hel­go­net tår­fyllt om sitt liv och sin om­vän­del­se. Ef­ter att ha av­slu­tat sin be­rät­tel­se bad hon Zo­si­mos att åter­kom­ma till flo­den Jor­dans strän­der året där­på, på skär­tors­da­gen, och att ha med sig eu­ka­ristin till hen­ne.

När da­gen kom såg han Maria dy­ka upp på and­ra si­dan flo­den. Hon teck­na­de sig med kor­sets teck­en och gick se­dan på vatt­net över Jor­dan­flo­den. Ef­ter att ha ta­git eu­ka­ristin un­der tå­rar sa­de hon: “Her­re, nu lå­ter du din tjä­na­re gå hem i frid, så som du har lo­vat, för mi­na ögon har sett din fräls­ning” (Luk 2:29-30). Se­dan tog hon av­sked av Zo­si­mos och med­de­la­de ho­nom en tid då han skul­le träf­fa hen­ne året där­på, på sam­ma plats som vid de­ras förs­ta mö­te.

När året var slut fann Zo­si­mos hel­go­nets kropp lig­gan­de på mar­ken med ar­mar­na kor­sa­de över brös­tet och an­sik­tet vänt mot ös­ter på den över­ens­kom­na plat­sen. Hans käns­lor och tå­rar gjor­de att han in­te o­me­del­bart upp­täck­te den in­skrip­tion som hel­go­nets hän­der ha­de ri­tat på mar­ken, vars text löd: “Ab­ba Zo­si­mos, be­grav på den­na plats den öd­mju­ka Mari­as kropp, ge till­ba­ka till stof­tet vad som är stoft, när du har bett för mig. Jag dog den förs­ta april, sam­ma natt som vår Her­re Je­su Kris­ti li­dan­de, ef­ter att ha ta­git emot den he­li­ga eu­ka­ristin.” Zo­si­mos trös­ta­de sig med att ha fått ve­ta nam­net på hel­go­net och blev för­vå­nad över att hon på någ­ra tim­mar ha­de till­ryg­ga­lagt en sträcka som mot­sva­ra­de mer än tju­go da­gars vand­ring. Ef­ter att för­gä­ves ha för­sökt grä­va i mar­ken med en pin­ne såg han plöts­ligt ett le­jon när­ma sig Mari­as kropp och slicka hen­nes föt­ter. På den gam­le man­nens or­der gräv­de dju­ret en grav med si­na klor, i vil­ken Zo­si­mos an­däk­tigt la­de hel­go­nets kropp.

Väl till­ba­ka i klost­ret be­rät­ta­de han om de un­der­verk som Gud gör med dem som vän­der sig bort från syn­den och åter­vän­der till ho­nom av he­la sitt hjär­ta. Från den här­da­de syn­da­re som hon ha­de va­rit, blev den he­li­ga Maria en käl­la till hopp och en fö­re­bild för om­vän­del­se för många sjä­lar som är tyng­da av synd. Det är där­för som de he­li­ga fä­der­na för­la­de fi­ran­det av hen­nes min­ne i slu­tet av fas­tan, som en upp­munt­ran till al­la dem som har för­sum­mat sin fräls­ning. Hen­nes vitt­nes­börd för­kun­nar att om­vän­del­se än­da till den sis­ta tim­men kan föra oss till­ba­ka till Gud.